den dunkelröda vallmwon och den mörkt aurikeln. På ena sidan om vägen stodo två höga pinier. Cemencia satte sig vid deras fo för att hvila en stund och lyssnade till suset i deras kronor, denna obeskrifliga troll såag, som stundom klingar sorgsen och af: lägsen, liksom ett eko af hafvets suckar vid stranden, stundom underbar och hemlighetsfull, lik den stämma som någcen gång höjer sig i hjertats djup. Den yngsta af flickorna bar en få,el i handen. — 4Sefiorita4, sade systern, SAniquilla gör illa åt fågeln som hon klämmer i handen. Nej4, inföll den lilla, jag håller inte alls härdt i den.4 Vet du hvad en fågel är?4 frågade Clemencia. Jag vet detX, svarade Mariquilla. CSäg mig det.4 Jat, sade Mariquilla, ffåglarne Äro fiöjtblåsare små, Som sitta i vassen och stifven, Och helsa god dag på Guds klara sol, Och uppå hvarandra äfven.4 Det är sannt, sade Ciemencia leende; men de äro äfven Guds skapade varclser. Och man bör inte döda dem? Nej, om det ej är nödvändigt, och, om så är, bör det ske på ett sätt som ej för mycket plågar dem. Släpp lös den stackars fågeln, Aoquilla, du gör ett riktigt barmhertighetsverk dermed. Flickan tvekade. Skall du inte göra hvad sefioritan befaller?4 sade systern. tMen när jag håller honom så här och han inte vill ilyga sin väg, så,. Clemencia tög flickans hand och hon måste