bönstolen hängde en tafia föreställande den heliga jungfrun de los dolores, På en låg hvit marmorpelare låg en dödskalle, och på pelarens fowställning stod med svarta bokstälver: oe du är, har jag varit! Hvad jag är, skall du blifva! Clemen 2 återkom från detta besök ganska upprörd cCB skyndade alt beskrifva alltsammans för sia oxxel el Abad, för att få köra hans mening derom. . sOch i det der rummet, slutade hon sin berättelse, tilibringar min mor många timmar om dagen, alldeles ensam; är icke detta en besynnerlig och tungsint id6?. Hvarför skall man såder fördystra sitt lit? Inom det andligas område, min dottert, svarade el Abad, uppsöker hvar och en den väg som bäst passar dess karakter och själsriktning; den, som är sträng och allvaream, väljer en dylik form för sina andaktsöfningsr, den som är glad och lycklig äfveneå. Må blott ej den ena missförstå eller ringakta den andra! Liljan bör ej glömma, at om äfven hennes drägt är mera fläcktfri och hennes doft ljufvare, så är deremot den mörka cypressen vid hen nes sida högre och kraftfullare. Ni pillar således denna stränghet? tHvarför skulle jag ogilla den, min dotter? Och ni skulle kanske sjelf göra på samma sätt? Nej. tMen ni skulle råca andra dertili? Lika litet. SMen då ni likväl gillar det? Så anser jag der ej nyttigt att uppsöka och omgifva sig med dystra föremål, sävida det ej ligger i personens. egen karakter att göra det, och då behöfver man ej dertill