Österrike och polska frågan. (Från Aftonbladets korrespondent.) Wien den 15 Juli. Offentliggörandet af de tre noter, genom hvilka Ryssland uppmanades att antaga de sex punkter, som numera erhållit en historisk ryktbarhet, har ej modifierat det intryck, som tidningarnes många analyser af dessa dokumenter frambragt. Efteråt såväl som förut äro alla tänkande män öfvertygade, att detta nya diplomatiska fälttåg icke förökat utsigterna till en fredlig lösning af den polska frågan. Då man läser dem, kommer man i tillfälle att ännu bättre inse skilnaden i de tre makternas åsigter. Man har företrädesvis anmärkt vår regerings försigtiga och förbehäållsamma språk. Österrike hoppas fortfarande att utan några stora uppoffringar draga vinst af sin skenbara samverkan med vestmakterna. Den afriksrådet antagna adressen, för hvilken regeringen, såsom man lätt kan förstå, icke är främmande, har ånyo bevisat, till hvilken grad vår officiella verld fruktar förvecklingar, som ett alltför innerligt närmande till vestmakterna i den polska frågan skulle kunna medföra för Österrike. Nästan alla talare. som deltogo i adressdebatten, ansågo det vara högst nödvändigt att bevara kejsarrikets integritet, eller med andra ord, ati behålla Galizien samt att kraftigt sätta sig emot allt, som skulle kunna befrämja polackarnes välkända syftemål att få deras fordna gränser återställda. Det är derföre. troligt att det ultranationella partiet i Polen. ej varit belåtet med den sats i adressen, hvarigenom regeringen lofordas för det hon uppträdt tillsammans med Frankrike och! England, för att garantera ett misshandladt grannfolk tillfredsställandet af dess nationella och religiösa behoff. Denna sats, hvilken äfven med fägnad konstaterar, att regeringen följt en utländsk politik, som ensamt folkens intressen ingifvit, har väckt lifligt missnöje hos de tunnsådda anhängarne af den heliga alliansen, utan att ha lyckats lugna den polska fraktion, som finnes i parlamentet. Hr Grocholski gjorde, såsom man vet, icke någon hemlighet häraf. Han yttrade hufvudsakligen, att endast Polens fullkomliga fribet och oberoende kunde lösa den polska frågan, att Kongress-Polens äterupprättande icke gjorde tillfyllest, att Österrike skulle kunna förlora Galizien, utan att se sin makt minskad, att det derigenom skulle erhålla större frihet att handla och ea damm mot Ryssland, hvars panslavism skulle bli Österrikes undergång, sedan ett Polen ej mera funnes till! — Då dessa mera af öppenbjertighet än politisk klokhet förestafvade ord, såsom man kunde vänta sig, framkallade en mängd protester inom parlamentet, försökte hr Grocholski mildra deras verkan genom att förklara, att han ej hade för alsigt att i debatten inblanda Galiziens ställning till hela kejsarriket eller att sätta monarkiens integritet 1 fråga; att polackarne satte förtroende till den af österrikiska regeringen antagna politiken och att denna känsta delades af hela det polska lägret. Talaren lyckades på detta sätt lugna den storm, som hang anförande framkallat, men hugget var gifvet, Alla insågo att polackarne smekte Österrike, som de hoppades alltmera kanna inveckla i vestmakternas politik och som det är af största intresse för dem att söndra från Preussen och Ryssland, men att de icke desto mindre misstro kabinettets i Wien föga bestämda och af diplomatiska undanflykter uppfyllda ställning till det fruktansvärda problem, som griper Europa med oro. Jag förbehåller mig att få återkomma till Österrikes endel i de underhandlingar, hvilka framkallats af den fråga, som intager en så vidsträckt plats i adressdebatten. Denna debatthar, oberäknadt Polens angelägenheter, ofta förrådt huru mycket och oafbrutet Ungerns frånvaro uppteger våra statemäns tankar. Om några dagar skall Siebenbiirgens riksdag sammanträda, och man hoppas ännu alltjemt inom våra officiella kretsar, att den skall skicka representanter tiil riksrädet, Man skall icke underlåta att beteckna denna händelse såsom första steget till parlamentetg slutliga komplettering. Men till och med autaget att Siebenbirgen uppfyller regeringens förhoppningar, återstår det alltid alt finna en nog kraftig trollfornel, för att besegra kronans största lands motstånd och viona befolkningen på andra sidan om floden Leitba för de nya institutionerna. Vare härmed hura som helst, så utgjorde adressdebatten en skärande kontrast mot dylika diskussioner, som förefollit inom de SÖKA, N preussiska kamrarne under loppet af detta år. Sjelfva moståndarne till Österrike måste medgifva, att om kejsarrikets konstitutionella bana ännu icke vunnit mognad, så är den å andra siden ej hemsökt af den junkerliga skröplighetens skrymtaktiga lögner. Premierminvistern är ej chef för fanatiska och enfaldige junsrar, som äro inbyrda af agg och löjligt högmod mot borgerskapet och af ilsket hat mot demokpaterna. Man arbetar här ej på att föra folket ett århundrade tillbaka samt att förfölja allt som är sannt högeinnadt, ädelt och sjelfständigt. Det finns en fläkt af framötskridande i regeringens verksamhet, och till och med dål bon röjer sina konservativa äsigter, roar det henne ej att förkrossa samhällete medelklasser och trampa de lägre klasserna under fötterna. Den yttre politiken skiljer sig älven från en ennan tysk makts till denna sistnämndas skade, Hon saknar väl oftal tydlighet och uppriktighet, men hon är ej uog blind att återupplitva den moskovi vasalltraditionen och förråda landets vigt gaste intressen för en ryssvänlig doktrin, hvars tid är förbi. Grefve Rechberg är långt ifrån populär, men ban är ej afskydd såsom en viss annen tysk minister, hvilken lyckats mot sig na alla partier, utom FF AT 2