Aftonbladet – 23 juli 1863, sida 2

En sommarafton, då familjen ver samlad ute i den öppna förstugan, som genom Clemencias försorg var prydd med en mängd dlomkrukor, fyllda med sköna och doftrik blommor, öppnades portea helt sakta och en liten zigeuarflicka af elifva eller tolf års ålder inträdde, för att utbjuda nägra små videkorgar. Hvem der?4 frågade don Martin, sov salt i sin stora ländstol, i hvilken han lät rulia eig omkring i hela våningen, och som, då han ej mera förmådde följa det rörliga lifvet omkring sig, engast med så mycken större ifver upderrältade sig derom, Entepa, sade den lilla, istället för gente de pas (fredligt folk, god vän). tJuara4, ropade don Martin med stentorsstämma till hushållerskan, tgif den der lilla entepå ett stycke rajukt bröd, så att man så fort som möjligt slipper se hennes fula fysionomi. : Don Martin bade rätt. Den lilla flickans ansigte var ovanligt fult. Det stripiga håret hängde rakt ned på båda sidor om pannan. Det era ögat skelade så, att man kunde tro det vara på upptäcktsresa efter det andra, som satt temligen långt bort. Nedom kjorleln, som enarare kunde kallas en frans än ett sycke tyg, visade sig hon: nes bara fötter och smala ben, som ej lemnade nrågot tvifvel öfrigt om hennes afrikanska ureprung. Tänderna, hvilka sutto ziggzagg, voro af en bländande hvithet, sam märkbart förböjdes af den mörkbruna an sigtsfärgen. Hon var fåordig och ailvarsam, med all den lättja och liktiltighet i sitt säti som utmärker hennes stam. cHuru mycket vill du ha för dina korgar? frågade Clemonuia. tHvarlöre köper du det der skräpet? 4 sade don Martin till ein sonhustru.