Aftonbladet – 21 juli 1863, sida 3

matta. En glasdörr ledde ut till denna lilla trädgård, i hvars midt ett granatträd höjde sina glänsande blad, bland hvilka fromlyste dess präktiga, yppiga blommor, och som uttömde hela sin kraft i skönhet och blomstring, utan att någonsin bära frukt, trotsande det nittonde århundradets materialistiska riktning. Bland de öfver murarne slingrande blommorna voro upphängda gröna fågelburar, fulla af olika slags sängfäglar, som med sina klara röster uppförde ett slags behaglig konsert, hvarvid kören utgjordes af svalorna, som, ehuru ej egentligen mästare i konsten att sjunga, likväl visade prof på särdeles starka och böjliga strupar. Slutligen kom de vingade musikanternas Orfeus, näktergalen, en vacker vårafton och stannade i detta lilla blometerparadis, der han fycktes älska att låta den balsamiska luften genljuda af sina klara drillar och sina förtjusande uthålna toner. Hela naturen tycktes med tyst beundran lyssna dertill, och stödd mot det af jasminerna omslingrade fönstergallret riktade Clemencia en halft leende, halft tårfylld blick mot den stjernströdde himlen, en blick af beundran, kärlek och tacksamhet mot den Gud som gif: vit verlden så mycken skönhet och menpiskan en själ, en bild af sig sjelf, för hvilken han afslöjat naturens hemligheter, utan att af henne begära något annat än att hon ej måtte missbruka hans gåfvor. Clemencia kände sig nu fullkomligt lycklig i sina nya förbällanden. Det förflutnas bittra minnen fördystrede ej mera det närvarande, ty hon förstod icke den smärtsamma tillfredsställelse, hvilken många menniskor finna i att återkalla flydda fröjder och gorger; då likväl de förra blott förminska den glädje vi för ögonblicket njuta och de sednare endast föröka den smärta vi kanhända