Aftonbladet – 21 juli 1863, sida 2

famn hon gråtande kastade sig. BSeiioran. hvilken, som vi veta, var kall och allvarsam samt ovan vid alla slags känsloutgjntelser, tyckte ej riktigt om detta utbrott a! smärta, utan sade: Du bör ej så bedröfva dig, och du har ej skäl att sörja. Då Gud kallar våra äl skade till sig, så böra vi snarare anbefalla oss i hans beskydd än knota mot hans heliga vilja. Man kan väl ej älska sin man mera än sin son, och jag är ju lugna och undergifven. Seså, min flicka, sade svärfadern då hav i sin ordning omfamnade Clemencia,det är ej värdt att gråta, utan trösta dig du och gör som hennes majestät? befaller. Du kommer till ditt eget hus, ditt eget bem, och du kan råda och befalla här som herrskarinna, hvilket du också är; men, min dotter, kom ibåg att de gamla älska glädje omkring sig och icke sorg. Vamos! Det valten, som en gång runnit bort, behöfver icke mjölnaren sörja. Clemeneia altorkade sina (åar och gjorde hjeltemodiga ansträngningar för att beherr ska sin sionesrörelse, emedan hon visste att ålderdomen hatar smärtan och sorgen såsom sina största fiender. Emellertid kände hon ett par armar ömt omsluta sig, och medan några tårar ned föllo på hennes panna, yttrade en vänlig stämma: uGråt, gråt, min dotter! Tårar äro ett of ungdomens lyckligaste företräden, tårar klara och rena som barnets, hjeriliga som den åldriges, som lätta sinnet och uppväcka deltagande. Men om kärlek och ömhet slut ligen aftorka dem, då min dyraste dotter, då böra vi söka ötvervinna och glömma vära sprger.4 Det var el Abad som, djupt rörd, så tilltalade Clementia.