Aftonbladet – 21 juli 1863, sida 2

Pablo4, sade don Martin en dag till sin nevö, den lilla enkan skrilfver mig till at hon när som helst kan komma hit. Du kunde ju taga kaleschen och fara för att hemta henne.t Pablo, som var god och medgörlig, och enligt fordna tiders sed hyste en utomor dentlig aktning för dem som vor. äldre än han, men som ansåg sig sjelf mycket inskränkt och väl visste huru mycket som feledes honom för att visa sig som en väl uppfostrad ung man, blef helt förskräckt öf: ver sin onkels förslag. uSeiinorX, stammade han, ?men ... men... jag känner henne icke.4 Icke jag hellerX, svarade don Martin, men om jag vore en ung pojke, som du, så skulle jag fara hals öfver hufvud emot henne. Du som ej fruktar den vildaste tjur, hvad jär du nu rädd för? En vacker flicka måtte väl icke skrämma dig! — BSefior, var Dios. låt mig stansa hemma.? Gerna för mig. Du förlorar sjelf mest dervid. Flickan skall säkert också blifva mera nöjd med Miguel, som talar bra, är glad och munter och kan prata med armbågarne till och med, än med dg, som ej säger ett ord, om man ej dreger det ur dig med en tång. Din tunga mäste beständigt vara förlamad. Några dagar sednare anlände Clemencia; hon var emellertid, af de så nära hvyarendra inträffade sorgliga händelserna, så uppskakad och bedröfvad, att hennes bleka drag endast talade om sorg och smärta. Då hon nedsteg ur den, af fyra präktiga mulåsnor dragna kalechen, kände bon sig djupt rörd vid tanken på att hon nu skulle möta sin mans föräldrar, der, hvarest han tillbragt sin barndoms lyckliga dagar. Då hon inträdde, möt(e3 hon genast af sin svärmoder, i hvars