Aftonbladet – 20 juli 1863, sida 3

AA Or OA AN i naturvetenskapernas formationsperiod. Ty liksom under skilda verldsåldrar olika krafter, olika bildningar verkat och framträdt, så finna vi gök, att under menskliga kulturens skilda tidehvarf, olika idSer, olika forskningsarter före. trädesvis gjort sig gällande geh gifvit sin prägel åt tidsandan. Att vår tid företrädesvis är naturvetefiskapernas blomstringsperiod är allmänt erkändt; derom vittna deras omätliga framsteg i alla riktningar, deras oberäkneliga inverkan på detindustriella och praktiska lifvet. Och icke minst må vi uppskatta deras negativa belysningar; mången mystisk doktrin, mången konstrik läroväfnad, som man forsikkret vere ganske viss, har befunnits vara af alldeles samma tyg som Kejsarens nya kläder. Ej heller böra vi förbise deras medverkan till det sociala lifvets förädling, humanitetehs segrar, folkslagens förbrödring, fullt uppskattande af menniskovärdet och arbetets ära. Helt annorlunda var tidsandati för knappt ett sekel tillbaka, då det ansågs för en friboren man vanhederligt att sysselsätta sig med något nyttigt, utan blott att jaga, rida, ja äfven topprida och i bästa fall slå ibjäl sin nästa i fejd. — Men naturvetenskaperna hafva flera vedersakare, som mot dem såsom bildningsmedel uttala sitt förakt — säkerligen af samma skäl, som mullvaden enligt fabeln alltid talade illa om solen och blommorna, emedan han kände dem intet. De beskylla naturvetenskaperna leda till materialism, egoism och undergräfvande af den humanistiska bildningen. Materialismen var vida mer herrskande i tider, då män tillbad guldkalfvar och kopparsfinxer, men naturvetenskaen var okänd — och vore alla egoister natärorskare, hade aldrig någon vetenskap egt flera trognå anhängare. Och långt ifrån att updergräfva de egentligen så kallade humanistiska vetenskaperna, genomträngas dessa numera af naturvetenskapernas resultater, lifvas af du samma, så att de förras framsteg i ej oväsendtlig mån hvila på de sednares. För fornforskningen hafva de öppnat nya källor, anvisat nya, rika schakt att bryta; för historien förklarar den yttre naturen många egenheter i folkens lynnen och öden. KEadast med en idealistisk filosofi hafva de intet gemensatnt;j de utgå från motsatta poler, och må derför deras tesultater aldrig sammanblandas. De förhålla sig derför till hvarandra — väl icke som hund och katten — men snarare som eld och vatten. hvilka båda så kallade elementer äro lika vigtiga för det helas bestånd; hela universum uppehålles af diametralt motsatta, spända och hämmande krafter; — och dock ansåg redan Thales, hvilket äfven den nyare kemien bestyrker, attjustvattnet innehåller det närande ämnet för elden. Men naturforskarnes filosofi, grundlagd af Aristoteles och Baco, sammanfaller så nära med den egentliga vetenskapliga naturforskningen, att bådas framsteg äro gemensamma. Man beskyller vidare naturvetenskaperna leda till irrehbgiositet och ateism. — Falskt! All äkta naturforskning, ja allt ädelt sanningssökande är i grunden religiöst — och från naturhistorisk Synpunkt blir gudsförnekelse alltid en galernskap. Tvärtom hafva de på teologiens fält, utan att rubba någon af relipionens grundsanningar, i ett högre ljus framställt den allsmäktiges majestät och vidgat fältet för hans verkeamhet både i tid och rum. Man inskränker denna ej mer till 6000 år, eller till den lilla droppe i eterns strandlösa ocean, som vi nämna vår jord. — Och till hvilka högre, värdigare begrepp hafva de ej ledt om den ende, verklige sjelfherrskaren! Vi tänka oss honom ej mer som en nyckfull österns despot med menskliga passioner, som störande ingriper, i sitt verk eller behöfver lappa och ändra detsamma, utan som en allvis, helig, orubblig fysisk och moralisk verldsordning. Öch vi kunna hoppas, att en dag då biologien och de medicinska vetenskaperna, hvilka utgöra naturforskningens krona, nått den objektiva vieshet, som de fysiskt-matematiska redan ega, skola de tyda mången lifvets och dödens mystör. Men ändock ligger famför oss ett obegränsadt fjerran, hviiket vår tanke ej kan fatta och mensklig forskning icke nå; här blir alltid det skönaste vi kunna dikta tillika de sannaste. Men när en gång Isis-slöjan faller, som bortskymmer vår utsigt bortom grafvarne, då skola vi förnimma huru oändligt skönare och klarare än vi nu kunna fatta och ana, den eviga urkällan är. M. H. Naturen var mensklighetens första bildningsskola, poesien är dess modersmål. Snart förirrade sig den ungdomliga, lågande fantasien ; i polyteismens och mystikens vidunderligheter, : naturkunskap blef myth, dess praktiska tillämp; ning djuroch molochsdyrkan, tills det segrande 1 förnuftet fastställde monoteismens ide, den hög; sta af alla, men som ock haft det häftigaste och 1 envisaste motstånd att bekämpa. Men endast 1 sinlig erfarenhet kunde återföra den bedragna 1 sinligheten till förnuft. Nu först kunde natur1 forskning börja, men att den först sednare kunde 1 ingå i den allmänna bildningen, berodde deraf, l att fantasiens glöd måste först afsvalna, de af ; folktron hyllade onda demonernas välde upphöra ; och samhället vinna stadga och lagbundenhet, ; liksom vi i naturen se att menniskan och de varm1 blodiga djuren först kunde uppträda på jorden . sedan temperaturen afsvalnat, de infernaliska f reptilierna gått under och jordens yta vunnit i form och stadga. Så hafva de nu i våra dagar i blifvit en mensklighetens högskola. — — Men de 1 kunna lätt urarta till handtverksmässig mekanisk 1 färdighet såsom bland hinduer och kineser, om vi ej tillse att deras högre vetenskapliga flamma l ej må utslockna — och en af våra mötens vigf tigaste uppgifter är att tillse, det denna låga tro-: get vårdas. De kunna tillika lätt stelna till en ; död lexa, om vi anse målet redan hunnet, inga !l. vidare framsteg återstå. Tvärtom! ja längre vi i framtränga, desto mera vidga sig utsigterna öfver ; nya, okända trakter i naturens ofindliga rike, I hvarje ny upptäckt är ett nytt medel till vidare 1 : i t Å a i j J ! . 1 t E t f : 1 f 1 I 1 t I t C t framskridande; också se vi i våra dagar upptäckterna fortskynda efter tyngdlagen för fallande kroppar. — Hvad här i korthet blifvit antydt kräfde vidare utveckling, men jag har redan öfverskridit den mig tillmätta tiden. Förlåten denna garrulitas senilis hos en senex depontanus! Endast ett ber jag få tillägga. Intet folksla; i verlden har i förhållande till sitt ringa anta att uppvisa ett större antal frejdade namn i naturvetenskapernas häfder, än det skandinaviska. Jag utbeder mig derför få föreslå en skål för de skandinaviska naturforskarne, för naturvetenskapernas framtid i norden, för deras rastlösa framskridande både till större vetenskapligt djup och vidsträcktare praktiskt användande. Måtte de alltid fortgå i sanima broderliga kärlek, äfven om åsigterna skifta —-ty detta ger endast lif och intresse åt ämnet, liksom blommornas skiftande färger utgöra ängens fägring. Och jag föreslår denna skål med så mycket rördare sinne och lifligare känslor, som det säkert är sista gången min stämma höjes i de skandinaviska naturforskarnes församling, i hvilken jag funnit, att i menskligheten finnes långt mera godhet, kärlek och öfverseende än man vanligen anar. Jag gör det ock med glad tillförsigt, att bland de unge män, som här omgifva oss, skola flera i en ej aflägsen framtid anföra naturvetenskaperna till nya seg-. rar och derigenom häfda nordens anor på detta forskningens fält., Ett råd blott har den gamle atter gifva: tänken alltid högt om vetenskapen, ringa om eder sjelfva. I MMMM —— — vem