snille och qvickhet, hvilka egenskaper de mäktiga och rika också ega tillfälle att uppöfva, emedan de hafva rättighet att säga allt hvad som faller dem in. Viss på att man alltid med uppmärksamhet lyssnade till hans ord, talade don Martin vanligtvis bögt, fort och bestämdt, och i samma ton till konungen och tiggaren, det vill säga på ett enkelt, naturligt och afgörande sätt. Han egde ett stort förråd af ordoch sedespråk, som han mycket använde och som han kallade små bibelspråk. För öfrigt var don Martin lika god husborde som god kristen; han var mycket välgörande och utdelade sina rikliga gäfvor utan att skryta dermed samt värderade dem så föga och glömde dem så fullkomligt, att han blef ord om man prisade honom derför. Han ansåg nemligen de rikas barmhertighet mot de fattiga såsom en naturlig sak, en pligt och icke en dygd. Bland de många drag i samma anda, som om honom berättades, vilja vi blott nämna följande, såsom högligen karakteristiskt: År 1804, då säd och spanmål såldes till otroligt höga priser, under det fattigt folk omkom ar hunger, hade don Martin fått en ovanligt rik skörd af ärter, så att hans lador voro öfverfulla deraf. Hvarje dag utdelades i hans närvaro åt hans underhatvande och traktens fattiga af detstora förrådet, tre mått ät hvar familjefader, två åt hvarje qvinna och ett mått åt hvarje barn, som insiällde sig för att afhemta det. En morgon, då ännu don Martin låg isin söta sömn, inträdde bofmästaren till honom. tSeiior, sade hen, här äro några arrieros (mulåsnedrifvare). från Sevilla, som vilja köpa hela vårt förråd at ärter och betala hvad som helst. cHvad som helst?4 upprepade don Martin. SSäg dem att jag ej stiger upp förrän i vanlig tid, ej försummar messan, och ej frukosterar en minut tidigare än jag brukar, för deras skull, och att de ej 1å tala vid mig lörrän klockan slagit nio.