Aftonbladet – 20 juli 1863, sida 2

hade efter hvarandra förlorat trenne söner, samt hade vant sig att inom sitt eget bröst skrinlägga såväl sorg som glädje, med samma allvarliga lugn som presten i kyrkoboken inskrifver såväl de dödas som de föddas antal. Af dessa egenskaper bildades ett kyligt, sträft och allvareamt, men på samma gång ädelt och upphöjdt väsende, com, ej af bitter menniskofiendilighet, utan af verklig, genom religionens kraft uppnädd själsöfverlägsenhet, slöt sig inom gig sjelf, utan att behöfva andras tröst eller medlidande. Till familjen hörde äfven don Martins yngre bror, som var prest och kallades el Abad (abboten). Denne var en i alla afscenden utmärkt man, en af de få, som ega både en apphöjd själ, ett ädelt hjerta och ett öfverlägset förstånd; en man, som de bildade kallade lärd, de gudfruktiga helig, de fattiga en fader och hans vänner en engel, Hans far hade sändt honom till Sevilla för att studera, dels emedan sonen sjelf önskade det, dels emedan han var bestämd för domarekallet. Men under befrielsekriget deltog han, lifvad af den allmänna hänförelsen, i striden mot den store usurpatorn. Fången och förd till Frankrike, använde han iden under sitt tvungna vistande derstädes, att fortsätta sina studier, Efter krigets slut senomreste han både Engiand och Tyskland och ökade oupphörligt såväl sitt kunekapsförråd som sitt begär efter vetande. Slutligen begaf han sig till Italien, och under ett längre vistande i Rom, mognade de rika frukter han skördat, både för sitt hjerta och sitt hufvud, och der utvecklade sig ur hans erfarenhet och ädla karakter en beslämd böjelse för det presterliga kallet. Nåera är sednare återvände han tll sin föielsebygd och emottogs med öppna armar i sin broder, hos hvilken han sedan qvarstannade och framlefde lugna och lyckliga lagar, omgifven af sina böcker och välsigad af de fattiga. Forts, följer.)