Aftonbladet – 20 juli 1863, sida 2

ganska vackra och regelbundna, ehuru nåsot grofva. Han var gift för andra gången, och oaktadt han ingått denna sednare förbindelse endast af det skäl, att hans andra hustru medförde en riks hemgift och utan att förut hafva sett henne, så var dock deras äktenskap ganska lyckligt, emedan don Martin, i följd af sitt ridderliga lynne, behandlade sin maka med den fivaste uppmärksamhet. Den, som hedrar sin hustru, hedrar sig sjelf, brukade han säga; och den uppmärksamhet du visar henne, visas henne äfven af andra. Vigseln hade skett per procuram, och samma dag som bruden anlände till sitt nya hem, församlade don Martin husets och gårdens talrika tjenstepersonal, och tagande sin maka vid handen, sade han till dem: Här är eder herrskariona och min; hennes befallningar skola åtlydas framför mina egna; jag bar velat underrätta eder derom, och hoppas att I ej glömmen det. Med ett ord, don Martin var en god, ädelmodig, älskvärd person, som ville se alla menniskor nöjda och glada, och som gjorde allt hvad han kunde derför, mera af ögonblickets ingifvelse än med bestämd atsigt, som af gammal vana och traditionel stoltbet gaf sig ett utseende af högmod och få fänga, utan att dock ega ens det ringaste frö till dessa fel i sitt hjerta, och som, emedan han ver rik och smickrades af både höga och låga, råkat få en särdeles god tanke om sig sjelf och blifva något despotisk till lynnet. Sefioraz, som don Martin ständigt kallade sin hustru, doiia Brigida Mendoza, ver en af dessa förbehbållsamma, stränga, kalla och tystlåtna qvinnor, hvilkas enda fel består deri, att de försmå den älskvärdhet hvarigenom de skulle göra de upphöjda dygder, tör hvilka de äro ett verkligt mönster, till ännu bebagligare och efterföljansvärdare. Dessutom var hon gammal och böjd, ännu mera af sorgens tyngd än årens, ty hon