Aftonbladet – 20 juli 1863, sida 2

j trösta de goda och törvåna de elaka tviflare, som endast döma detta land efter ytan och i det i dugen framstående onda. I Såsom belt ung hade don Martin någon gång besökt Sevilla, men alltid återvändt ; derifrån förvirrad och missnöjd. Det är lett riktigt Babylon4, brukade han säga om denna stad; 4der bryr man sig blott om det lysande och granna samt värderar ingenting lannat. Nej4, tillade han, det är bäst att tranan håller sig fast i eget bo, om också ; blott med ena foten. För öfrigt hyste doo Martin för allt främmande inflytande och alla utlänningar samma stolta förakt som han ända sedan independentkriget bibehållit för allt som var fransyskt. Sålunda hade don Martin ej tillåtit några förändringar eller nya moder hvarken i sitt hus eller sitt åkerbruk, hvarken i sitt lefnadssätt eller sina åsigter, och allraminst i sin klädedrägt. Han nyttjade ständigt blå silkesstrumpor, skor (af en slags grå filt, ett tjockt tyg som kallades råttskinn) med stora silfverspännen samt svarta kasimirsbyxor, likaledes med silfverspänuen vid knäna; en väst af tjockt siden, broderad i flera färger; en vid jacka eller tröja med korta skjört, äfvenledes af siden, utgjorde hans öfriga drägt. På hafvudet bar han en redecilla, ett litet silkesnät, som böll tillhopa det långa håret (hvilket han aldrig lät klippa), så att det ej räckte mer än ett stycke ned på nacken. Vid sina morgonpromenader bar han en tjock, svart klädeskappa, prydd med silkesbroderier, och om aftnarne en mentel af skarlakan, fodrad med ljust siden samt dertill en hatt med uppvikta brätten, liknande dem som vid tjurfläktningar bäras at picadorerne. Ehuru don Martin redan var mer än 70 år och kanske för fet för att numera delfega i en seguidilla), bibehöll han dock ett stätligt utseende, och hans drag voro ännn ) Ringdans.