Aftonbladet – 20 juli 1863, sida 2

Derpå vände sig don Martin åt väggen och insomnade ånyo. Såsom han förutsagt, visade han sig ej förr än efter klockan nio, då han gick ut på ården, der de fattiga redan voro församade och der handelsmännen från Sevilla ätven väntade honom. eGud beskydde eder, cabalieros, sade han till de sednare; 4I viljen således köpa mina ärter? Ja, sefior don Martin, och hvad priset angår skola vi ej länge tvista derom; vi medföra penningar och skola betala ärterna som om de voro af guld.? eOch de äro också goda som guld, anmärkte hofmästaren. 4Hos don Alonso Prieto kosta de sexhundrade realer halftunnan. Ja, vi hafva hört detX, svarade de främmande; sefior don Martin, i år kan ers näd sätta stöflor på sig. ) Men, seiiores, ni har rest hit förgäfves, ty jag kan icke sälja något som i tillhör mig. PSom ej tillhör ers nåd? Vamos, sciior, ni behagar blott skämta.? Jag säger ju tydligt att jag icke rår om säden, caracoles; jag måtte väl sjelf bäst veta det. Men hvem är då egaren, sefior?4 Det finnes många egare, sade don Martin, och här äro de4, tillade han, pekande: på de omkringstående fattiga, som väntade på sin vanliga utdelning, ?vi skola fråga. dem. Viljen I sälja edra ärter, mina bara? . ropade han derpå med sin djupa, genom-: trängande basröst. j Ett rop af ångest och oro hördes ur hopen. Men, setior, invände köpmännen. i tMen ni hör ju att de icke vilja sälja sin säd. Hvad kan jag göra dervid? svarade don Martin. Många dylika drag, dolda i hjertat af Spanien, skulle kunna framdragas för att t) Ett ordspråk, mo:svarande vårt; att sko sig på någonting.