SUPSLeA MASTeSTe IAREf Mette Ät tEETEErEee SMR SENSE suspendera den och anlita nådevägen. Då ståndet fattat ett så vackert:beslut i fråga ani dösdsstraffet förmodade tal. ä det äfven nu,-i.denna ännu vigtigare angelägenhet. skulfe handlaT of verensstämmelse med humanitetens fordringar, emedan det skulle vara smärtsamt om ståndet, efter at hafva gått framat i en riktning. skulle gå tillbaka i en annan, och af dessa anledningar yrkade tal: återremiss. aut Andersson förklarade sig vara af samma tanke som föregående talare samt redogjorde, i egenskap af ledamot i lagutskouet, för frågans behandling derstädes, och hvarmed tillgätt sålunda, att densamma i en hastig vändning bnfvit afgjord, emedan man ansett att förevarande betänkande borde afgöras i sammanhang med promulgationslagen. Tal. fann dock för sin del det af utskottet för af-lag anforda skälet särdeles matt; ansåg att det finnes mycket godt i motionen som förtjenar att-tagas i ölvervägande, och begärde af denna anledning återremiss. Almqvist instamde i detta yttrande Tjernlund förenade sig med Mengel och Paul Andersson i hvad de anfört. Jonas Andersson var äfven af den kåsigt att frågan vore af egenskap alt förtjena tagas i öfvervägande. Den nu gällande lagen om religionsirihet är af samma beskaffenhet som alla andra lagar, hvilka inkräkta på frihetens område, Tal hemställde vidare om det funnes ringaste skäl för att hafva en lag som förbjuder rehgiösa sammankomster; sådant är ju att hindra gudsfruktan. Att deremot v:lja söka förhindra v.llomeningars predikande vore onödigt, ty sanningens makt gör sig nog gällande. Rosenberg hade icke inom sagutskottet deltagit i handläggningen af detta betänkande, utan endast varit värvarande vid justeringen och dervid sökt få bort så mycket som möjligt af det ömkliga uti motiveringen. I afseende ä utskottets yttrande om att nu gällande lag om religionsfrihet är för ny att tarfva någon ändring, erinrade tal. att den nyalagen tillkom under en kamp mellan Kongl. Maj:ts proposition i ämnet och ett af utskottet på friare grund basera t för. slags samt att det Kung. förslaget dervid segrade med knapp majoritet och utan att hafva ; opinionen för si . Jarom ett bevis på denna lags orimlig! et anförde tal. att den till och med bjuder au hindra hvad som kan ansee komma atv menligt inverka, ätvensom att den förbjuder ; personer att komma tillsamman till en improviiserad gudstjenst Sådana ursäkter, som utskot itet anfört lör sin underlåtenhet att taga motionen i öfvervägande. ansåg tal. ej kunna gälla I och yrkade derför återremiss. I Olaus Eriksson ville icke sluta sig till dem j som söka förhindra religiösa sammankomster; men ansåg dock att sådant borde kunna ske på annan tid än under allmän gudstjenst. Ty att kyrkan måkända blef tom och folket med förakt för gudstjensten samlaie sig på andra ställen tillhopa till gudstjenst kunde tal. ej gilla. Häri instämde Medin Jöns Persson, Bäckström, Anders Persson frän Malmöhus län och Johan Johansson m. fl. Per Persson från Wermland ansåg att det skulle stå illa tillsammans att efter ståndets belut förliden gårdag, om uteslutande ur kriminallagen at kongi. förordningen den 26 Oktober 1858, nu bifalla det ifrågavarande betänkandet, Såväl på dessa skäl som de redan förut anförda önskade talaren återremiss. Per Nilsson i Esp5 vitrade, att nu gällande lag ör religiösa sammankomster måste undergå en förändring, såframt 16 8 regeringsformen skall blitva ep sanning. Ansåg att hela mouveringen hade gerna vid justeringen kunnet ur betänkandet utgå; önskade äfven återremiss. — Nilg Pettersson från Kalmar hade på sin ort icke funnit några olägenheter af nu gällande lag, och upplyste att något egentligt sektväsende der städes icke existerar. Yrkade bifall till betänkaniet. . Mengel yttrade, att det vore stora skäl iattönska en förändring blott på den grund att, om af prescbrist en kyrka stänges, kunna församlingsboerna sammarkomma till gudsfruktan och ndakt, utan att behova färdas till långt afägsna kyrkor. Uti att komma tillsammans il eligiöst ändamål kan väl icke ligga mera ondt n att vid samma tid slå sig ned vid frukostbordet, synnerligast då, såsom stundom händer, I en frukost, som börjar vid högmessogudstjenstens I. ingång, elutar först under aftonsången. Talaren ansag konkurrensen välgörande säval i andliga som i andra angelsgenheter, och trodde sig kunna iptyga att presierna blifvit bättre — litet bättre — sedan de fingo medtöflare på det andliga området. . 4 iteurlis ekulle icke vilja motsätta siv religiösa sammankomster, om blott Guds ord vid sädana uillföllen tolkades rätt. Men på mänga ställen i sbdra Sverge läsa de Guds ord som hin onde läste bibeln. Talaren uppläste för öfrigt eu längt anförande, deri han i häftiga ordalag uttor mot sektväsendet och läserifanatigmen samt begärde slutligen bifall till betänkandet. Rosenberg yttrade, met anledning af föregående talares utgjutelser, aut det väl icke hörde till djskussionen att hälla mönstring med plia de apostlar, som resa kring landet. Talaren hade icke hel!er väptat att uti Heurlin finna en försvarare för presteståndet. Att för öfrigt milda lagar bättre än stränga motverka fanatismen har erfarepheten redan bevisat och dewta vore yitorligare eu skäl, gom talaren ville åberopa för sitt yrkande på återremiss. Läpnberg uttalade samma bsigt som flera föregåen: e talare om motionens vigt; erinrade Om det förliden gårdag fattade beslutet och begärde återremiss S Uhr tann frågan vara af stor betydeniigt och yttrade, att huru ny förordningen är må vara, tål den nog att tänka på. Önskade återremiss och hoppades törbättringar. Jonas Andersson vände sig mot Heurlins anförande och medgaf att oriktiga satser trifvas på okunnighetens område ; men just al denpa 2nr iedning bör man icke hindra sanningen fran alt fritt och öppet uttala sig. Kristna Iran är dessutom icke så inyevp,ss och konstlad som man söker göra den. Heurlin upplöste, såsom bevis för sin sats, ef berätielse ur Westerås tidning om en tjuf och iörrymd fästningsfånge, som uppgifvit sig vara ndlig talare, och anhöll om rum i protokollet äFfyen för den godbiten. Nisa Dutorsson funle ej finna med hvad sköj förordningen al 1858 na skulle förändras, då den enligt Rosenbergs eget medgilvande verkat förolaktigt genom sina milda straffbestämmelser. Friheten borde ej lärgrutsträckas; ty talarens v nar redan nu tilläckligt med bibelförklarin-: gar, som hållas af stol: rareelever. . Mengel ansäg Nils Iett-rssons sista yttrande icke : Hova top med hvad hin först anförde om att något egentligt sektvts nde inom lans kommittentskap icke existerar, Yutrade vidare det han ja hkhet med en innan talare ville anse Heurlin gå presteståndets Krenden, utan trodde fast, vilre att Heurlin stor på samma ståndponkt ij. sfvertygelse sem din del af presteståndet, hvars wsgter han uttalat Emellertid hemstallde talaren till Heurlin oz icke denne — i händelse ij! nans församling en lägareprest företoge 8ig att j oriktigt tolka bibeln — skutle finna dt mm ttigt i: ut ega frihet att få gen Intva läsarepredikaners aika lärosatser saed den re a bibeltolkning hän vss fönställt. Talaren irqdde att Heurhn vid, närmare eftertanke skulle inse telta gch förenat. sig i yrkandet om återremiss. N iosenbery trodde det icke passa en represen-(! ont att, såsom Heurlin gjort, åberopa tjutvarsj. vittnesbörd. Nils Pettersson förklarade att hvad han sednast yttrat om bibelförklaringar al skollärareelever icke hade aiseende på skolväsendet. i Diskussiones förklarades häretter slutad och, genom vutermg med 46 rögter mot 31 återremit) arc dog hetinkande.