Aftonbladet – 18 juli 1863, sida 2

sommarvindens sus. Och likväl herre u skapare, när vår själ längtar till dig, k nas jordelitvets band kanske dubbelt stap.are, döden kanske dabbelt fruktansvärdare. TOLFIE KAPITLET, Likt barnet som håller en ros i handen och strör omkring dess blad för vinden, så strör tiden dagar och stunder i sina spår och låter dem sjunka i det forflutnas baf. Dagarne fly, den ena glad och snabb, de andra låogsam och sorglig, den tredje Jak ch mild soga ea solstråle — det är den, å hvilken vi wöfvat en god gerning. Men agen dag medför en sådan frid i värt bjeria, sen dug fröjdar så vår goda engel, som den, på hvilken vi förlåtit en fiende, och beledgaga vi denna förlåtelse med en väl, cmimng, då kunna vi glädja oss ät ett eko vär själ af de gudomliga orden: ?Fader, orlåt ocs, eåsom ock vi förlåta dem ös skyl, ee äro. ött hjerta utan medlidande finnes ej, och :m det finnes, tillhör det ett vilddjur i menuskogestalt, Vi äro alla medlidsamma, men i äro det för litet. Sjelfviskheten hindrar 8 att vara barmhertiga, stoltheten att vara Iverseende och förlåtande, olyckan gör.ogs tundom bittra, och i denna bitterhet ären vi stt vi ej äro de enda som lida, som förtryckas. vi ivasie sorlåta Consjaneia om tiden ej ick så fort för henne som för Cleiwencia ch om den ena dagen syntes henne dystrare is den andra. Småningom efterträddes de vackra höstngarne af andra, mindre behvgliga. Tunga ch mörka möjo uppsiego vid hörizönten och ställde sig emellan jorden och himlen, liksom aron melian menniskan och Gud. En eller så ovgar förgingo i det djupaste lugn. som m naturen derunder ville hemta krafter I ett föresiående utbrott. Hafrets vågor ågo stilla vid sranden och badade ej mera 20 svarte klipporna med sitt skam, BAS