Aftonbladet – 18 juli 1863, sida 2

en aning om det oändligas storhet. Jar den ler i solens strålar och luften är full af balsamiska ångor från de vilda blommorna på heden, och ingenting stör våra betraktelser, ty sjelfva den allvarliga vaturen tyc kegs försänkt i djupa tanker. Och hvarför skulle den omätliga heden ej kunna kallu: skön, med ein blommande, doftfulla matta sin brokiga yta? De fingreniga barr träden, tillhörande cypressernas dystra ocl sorgsna slägte, hvilkas kronor man skul: anse vara af genombrutet brovsarhbete, on man ej visste att de i fattiga landtkyrke användas till rökelse; sälven, som ödmjuk håller sig på de lägsta och fuktigaste stäl len, der dess bruna blommor vagga för vin den; den luftiga palmen. hvars frukt till vu seendet. är så bård och skarp, men hvars kärna är mjuk och föt som en mandel; (hymus, den låga, ounsenliga busken, sön sprider en eå ljuf och stark doft från sin fina blomkalkar; sparrisgräset med gin korallröda bör: ljungen med sina små, va luktande, hv:ta klockor; ginsten, som on våren kläder sig i guldpula, doftande blon. mor, liksom andra växter betäcka giva grc oar med gröna blad. spmt framförallt de vilda lärkträdet, alltid grönt, efåsom en a drig bedragen förhoppning, hvars blad tyc kas vara af emarard, liksom stammen jern värdigt ett beteck:a ovdörligheten så spm lagern, styrkun säsötn jerneken och tro: heten säsom elerneilen — slit detta foruyte pf det mest strålande solsken. skulle d:r uana vara skönt? Upplyst af en sol, som är medelpunkten för den skapade verden iksom Gud är medelpunkten för ljusets och indelis verld, skulle ej deita landskap kunne vara herrligt och stori? 4O. huru, ljuft skulle det ej varaX, sace Clemencia ofta till sig sjelf, att medlugr och rerct famvete utendas sin sista suck hyvilande på tenna. blomstermatta och met det bristande ögats sista blick fästad på klara himlens hvalfvaggas i den sista sömsen af vågornas sakta steg mot setranden, u