Aftonbladet – 18 juli 1863, sida 2

som långsam: och majestätiskt rullade fram och tillbaka, lemnande siit hvirflande skum på den guldfärgade sanden. Hon betraktade med beundran de sällsamma bildningar eom framträdde i strandens klipper, dessa amfibiska massor, n betäckte af skummande vågor, än lysta af en brännsude sol, känslolösa för båda delarna, utan fruktan, utan hopp. Clemencia åtföljdes vid sina vandringar vanligtvis af hushållerekans barnbarn, som glädtjgt 0 omkring henne, och hon pjöt at attse deras oskylliga lekar. I dena fria, ensliga natör sysselsatte sig Clemencia endast med sina tankar, och insåg dervid sanningen af Balzacs ord: le paysage a des idges — hvilka kanske rätteligen borde öfversättas eålunda: nataren svarar på våra egna tankar. co oc Visserligen var ej det landskap som omoaf henne af det slag som kallas skönt, eller romantiskt, ty det bestog af en omätbe slätt. nästan utan träd och utan skymt al en mensk lig boning. undantagande den stora tunga hyggnad som hon ejelt bebodde. Det oakjadt behagade henne denna omgitving: hvari ligger då det sköva, det intagende 1 ett enformigt, ouppodladt landskap? Möjligen deri, att Bsynen af ett sådant väcker upphöjdare känslor, mera omfattande tenkar, än den af Skogar, kullar, bäckar och dalar inskränkta . utsigt som vi benämna skön, der allt är i rörelse, aldrig i hvila Måhända beror denna åsigt på en viss förkärlek för sitt land och vanan dervid, måhända utgör den en af ingen annan dead känsla, särskildt bos deh som skrifver letta; men för författaren utgör en dylik enformig slätt, med sin af ingen odling kufvade vilda växtlighet, tillika med en hög och klar himmel, ett baf, som i färg och genomskinlighet täfltar med denna him rel, samt vid stranden ett stort och dystert slott, talande om kraft och föraktande pryd ighet, en bild af eit storartadt lugn, som sgjuter i själen on kända pf stille gläds,