Aftonbladet – 18 juli 1863, sida 2

met låg så tjockt öfverall, att föremålen deraf fingo denna gråaktiga obestämda färg, som entyder glömska och förfall. Bedan man genomvandrat hela den ena flygeln kom man sil ett hörnrum samt några derinnanför befintliga rum, som hade utsigt hafvet. Hör funnos nägra gamla stolar, af hvilkas sammetsbeklädnad endast återstod hvad som närmast omgaf de förgyllda knappspikarne. hvilka qvarhållit öfverdraget. tilidess råttorna i allsköns fred ochro gnasit bort så mycket son möjhgt derat. Ett stort hörd afvalnöt. med vridna förter. ermt en likaledes stor säng, hvars höga gaflar voro försedda med bildbugggrigr och medaljonger, som en gång varit förgyllda, stodo midt i en ofantlig sal. der en htes !å2 spisel öppnade silt svarta gap midt emot fönsterna, och såg ut som om den ståt der och gäepa at ledsnad. Inuansör trögallerve fannos små fönster, hvilkas rutor voro infattade i bly. Sedan Gerträdis infört sina gäster i detta rum, aflägsnade hon sig för att hemia de kappsöckar och madrasser, som man medfört, och som ännu befunno sig qvarivagnen. Detta är således milt fängelse?4 sade Constancia med ett bittert och föraktligt !eende, medan hon såg sig omkring i det kal!a, ödsliga, dammiga och dystra rummet. Hon i en fästning, jag i en graf! Det är som i de gam!e barbariska tiderna! Om man i en roman skuiie berätta min historia. så skulle hela verlden utan tvifvel niropa, at nutidens författare uppfiona de vidunder ligaste saker, blott för att kunna säga nå got nytt. Instängd, begrafven här, blott för det jag ej vill offra mitt hjerta och min lycka för min tonts äregiriga afsigter. som jag efekyr, och för egennyltan hos en moder, som jag aldrig mera kan älska! ConstanciaX, utropade Olemencia, Dios, tala ej så om din mor! Du tånker ej, dy känper ej något sådant; da kan ej