11 fuldt Fostbroderlag 1 Lyst og Nöd, Jet er vort Hjertes Idret, Ja og Amen, Jet vil vi stride for i Liv og Död! : Fr. Hammerich. Härefter afsjöngs en vers af nedanstående oem för damerna: Mel: oFjäriln vingad syns på Haga.s Allt naturens inventarium Funnet är i fullgodt skick. Floras grönskande herbarium Pröfvats med beväpnad blick. Minsta kräk i kärr och syror, Som den glade Bellman qvad, Piltiga som arbetsmyror Vi skärskådat, eller hvad? Nu vi kunna, tilifredsställde, Anse mönstringen som skedd: Universums kungavälde Fått sin lagbok öfversedd. Nu skall drickas! Skummet frusar Perlor öfver glasets rand; Derför skål, förrn draken susar Bort med eder från vår strand! — ju —— -— — om-— Hvems är skålen? Sällsam fråga! Astronom. dig se omkring! Ser du ej, hur blickar låga, Liksom stjernskott, i vår ring? Botanist, är de: med vilja, Som du ställer dig så blind? Ser du icke ros och lilja På din väna grannes kind? Skål, ja skål i ädel drufva För det bästa forskarn har! Skål för den som vet förljufva Mödosamma arbetsdar! Jemt hon följer. som hans sanna, Strålande vaikyria, Och ur lagerskuggad panna Ömt hon slätar fårorna. OMR SR fört AT fö JA ot rr Tyst på minsta vink hon aktar Vakar öfver hemmets vrå. Pappas arbetsrum hon vaktar För besök af ystra små. Hon vill se i makens miner Om det lyckats bra, hans rön; År det så, af fröjd hon skiner, Och dåsyns hon dubbelt skön. Tänkaren att finna söker Någon uppgift, dold och svår; Tanken svindlar, lampan röker, Ingen blund hans öga får. I ett nu der smygas varligt Tvenne armar Ke 3 hans hals Af hans genius synbarligt ... Hans problem — ej löses alls. — Skål, ja skål i ädel drufva För de. bästa foskarn har: Qvinnohjerta, rika grufva, Du, som ger och aldrig spar Klingen sen, I dagens gäster Helt förtroligt en och en, Och vid alla ifvets fester Dricken samma skål igen! Professor Malmsten föreslog en. skål för qvionan och beledsagade den. med uppläsande af följande poem af J. J.: Förestår ose nu den ljufva lotten, Att med perlan i pokalens botten Dricka qvinnans, skönsta perlans, skål. Qvinnan! —, Ack, hur rikt det ordet klingar, Hur det känslan uti vågor bringar, Hur det likasom elektriskt laddar Våra ådror — och vår lugna bål. I, som forsken i naturens riken, Skaparn hållande i mantelfliken, Månne än I gqvinnan forskat ut? Anatomer! Kunnen I bedyra, Att det väsen, som gör Oss så yra, Att det verkligt hör till slägtet: Homo, Och ej narfat också er till slut? Han I någon engel dissekerat? Hån I kännt, hur vingarne vibrerat På en himlaborens skulderblad? Qvinnan skapades att oss förtrolla, Låt oss då vär ungdomstro behålla, Att hon har, men gömmer sina vingar Blott för någon himmelsk storparad. Eller svaren, Esculapii söner! Finns mixtur så söt som qvinnoböner, Finns dekokt så bäsk som qvinnoharm ? Hennes Kippar äro helsobrunnar; Homvödopathen sjelf med fröjd förkunnar Allopathens seger, då han rusas Vid en qvinnas ömhetsfulla barm. Botansten vill ej mer förlora Qvällens stunder hos sin vissna flora, Då han skådar lifvets skönsta ros; Geologen glömmer jordens daning, å om himlagloben han får aning, Zoologen fäller tjusad håfven, Och papilion — gvinnan — flyr sin kos. I Zuclidis vinkelräte vise! Dubbelt edra tankars djup vi prise, Om I lösen kärlekens problem. Söken att med integralen finna Vägen till hvar skön och älskvärd qvinna, Då skall Fysikern som urkraltt ställa Skönhet främst i Skapelsens system. Mineralogin må sen förklara Fenomenet, detta underbara, Att ett hjerta, formadt utaf sten, Blistsnabbt mäktar sig till vax förvandla. Hur det känslans glöd kan så behandla, Att den byts till is, — det må Kemisten Pröfva, om han det ej pröfvat ren. Mystiska och dock så enkla väsen! Liljabland de simpla menskogräsen, Qvinna, outgrundliga natur! Moder, så som himlen blott kan amma, Alskarinna — altare och flamma! Staf, tyrann! Ån lamm, än lejoninna, Fridens genius, i strid hjeltinna! År du endast menska, eller hur? Spann du ej i tidens morgontimma, Ledd af gudaljusets första strimma, Tråden tiil den dolda telegraf, Som förenar jords och himmelse under? Och ännu i lifvets sista stunder, Då vi rona få förgängligheten, Tolkar du för forskarn evigheten — Du, hans lefnads verkliga seraf! mmm nn änns Jen : kärlek som -unnhölet och förädlar den