: Som Dug, der fätder i de dybe Dale, MEL: PVIKEN UNUCUA UYRLURA UNDUCKD. Träden stilla fram utur griften Fordna minnen af vapenskriften, At den stora, höga bedriften : För kulturens gryende dag! Auras söner! vi fordom delat Bragdens ära, — då Gud så velat, — Tiden de djupa såren helat. Knytom åter ett brödralag! Sorgens genius drömmande sänker Mivnets fackla; — hvad helst han tänker Då has oron i bägarn dränker, Glömmom det för en högttdsarandt Men på vågornas djup, det vida, Lagerkrönta, skuggorna skrida Hit i qvällen. Bland oss de bida I den sommargrönskande lund. Glada vittna fädernas andar, Hur en nyfödd morgon sig randar, Hur i dag Suomalaiset blandar Blod — fast drufvans — med fränden än. Gladt bevittna de tankens strider, Under nordens fana omsider, Skåda hur leden — om än det lider — Sammanslutas, som förr, igen. Vidt kring jordån höra vi skriet: Mörkrets stormakt är barbariet! Blott en hende: tyranniet Sätter varpen i hand på vår tid. Emot dem uppå skilda banor Tankens örnar och sångens svanor, Hoppets makter och minnets anor Kämpa den eniga frihetsstrid. Likt den sällsamma ört, som sänder Frön med vinden till tjerran läpder Och uppblommar på öde stränder, — Sådan uppgirt dig härden saf. Ställd som förpost i höga Norden, Stödd mot gamla fädernejorden, Skalt du, Aura, en fyrbåk varden, Strålar skicka kring land och haf. Din mission är farlig: — men hafven Blodas ej alltjemnt. Uti grafven Högläggs en gång stridernas glafven, Bytt not tankens och ljusets svärd. Då -— som Hellas i flydda tider Öfver Asiens öcknar sprider ; Odlingens frön — så skall du omsider Vidga ditt välde omkring en verld. Herman Bjursten. Magister Chydenius besvarade skålen med värma och rörelse. Varen förvissade, sade han, att Finland kan aldrig gå emot Sverge. Det vill, om än ejellständigt, gå med Sverge till samma mål, kvertill Sverge sträfvar, nemligen frihet och civilisation. (Stormande bifall.) Efter hans tal uppspelades Vårt land, bvari seas röster med entusiasm förgde sig. Proiessor iTorsaae från Köpenhamn tackade å ezna och ella landsmäns vägnar för all den vänsk 2 dem visad här, och föreslog med anledning deraf en skål för Stockholm och för dess representant, öfverståtbållaren Bildt. Denne besvarade .skålen med ett tack och välkommen åter! Professor Broch beträdde ånyo tribunen och föreslog med kraft och innerlighet en skål för Sverge, för de stora kovungarnes, för Gustaf H Adolfs och Carl XIE:s land: för de store vetenskapsmännens, Linnås, Polhems, Berzelii land; för tänkgarnes och skal dernas, Geijers och Tegnårs land; för skönhetens, vänskapens, trofasthetens och gästfrihetens land; för Sverge, vårt broder land!? Härvid utdelades följande verser ull Sverge från de norska. deltagarne i mötet : — Ja, jag vill lefva, jag vill dö i Nordea. Hvor herligt, o Svea! att gene din Jord, De skjönne, de minderige Egne! Ö Hvor yndigen bölger den Have i Nord Med Gyldenax, der snart af Fylde segne! Det toner i Aanden fra Land og fra By, Mens Sommervinden vifter over Vove. Din Fortid gjenklinger som Skjoldenes Gny, Din Nutid er som Fuglesang i Skove. End foran dig ligger din Fremtid i Glands Og fuldere skal Aandeklangen tone. Saa höit heager ingen Seierens Krands, At du den jo skal flette i din Krone. Og Held os! din lysende Bane blef vor, Dens Kamp og dens Seier skal vi dele. Din Broder, den höie, den trofaste Nor Skal smelte sin Malmröst i det Hele. Ja herligt der er blandt de Freender i Nord, Der blandede Fostbroderblodet; Thi hös dem jo Kratten og Troskaben boer Og Kjerligheden, Haabet og Modet. Og her er Aand og Vidskab, her fattes ei Bröd, Der spirer op af Fedrenejorden. Her Livet er frydruldt og Hvilen er söd! Ja, vi vil leve, vi vil döe i Norden! Professor Ballin från Danmark framförde slutligen ett tack för vänskap, ett let väl! och eit välkommen til Köpenhamn. Till detta farväl. slöt sig följande ord til Afsked? at professor Fr. Hammerieh: ; Melodi: der er et Land. Vort Land er eet! See disse Kempevegge, Hvor Fossen bröler i den vilde Ur, See disse Linier, blöde snart, snart kjekke, See Skoven i en yppig Dalnatur; See denne kjölne Vang, himt Blomsterhynde I al sin Pragt, see Höstens gyldne Marv Og Vinternattens Storhed, Vaarens Ynde: Alt der er Nordens, er vor Odelsarv! Vort Folk er eet, var eet selv midt i Mörket, Som Trolde kogled frem fra Syd og Öst, Da Nordens Aand i Broderblod sig styrked, Da Örnen hug sig i sit eget Bryst! Vort Folk er eet! Dets stolte Minder alle Om Daad i Fred og Krig til Folketarv, Om Aandens Stridsmend og om Hjertets Skjalde: Alt er vor Feelledsskat, vor Odelsarv! Vort Haab er eet! I, som med Brodertale Og varme svenske Haandtryk har os mödt, Har det mildt forfrisket og gjenfödt! sp och gästfrihet som blifvit