Mel.: vViatren rasat ut bland våra fjällars. Minnens I den glada tid, då Sången Visheten häll sluten till sin barm, — Då, är Delfis siartempel gången, Ljusets gud höll lyran på sin arm? Minnens I, hur Skönheten sin slöja Slog kring Sanningen, hvarhelst hon gick, Som ett draperi, att glansen höja Af det ädla i gestalt och skick? Då — hvad genier sprungo fram i dagen Och befolkade naturen alll Månen bar af en gudinna dragen, Vredgad röt en gud i böljans svall. Ekot var ett epigram, var rösten Af en Nymf, som gäckande gaf svar, Och när löfven föllo af om hösten, Sina lockar blott Dryaden skar. Dock — fastän, förrn man dess mening visste, Denna grekiskt sköna verld försvann, Fast sitt halfva rike dikten miste, Då han skild från forskningen sig fann, — Se den vise än en trollverld dikta, Der han tankfull med sitt synglas står: Jord och luft och ljus och blommor bikta Sina gåtor, hvart hans öga når. Dolda krafter fram ur natten springa, Evigt unga i sin enkla skrud: Bundna andar upp ur dvalan svinga, Villigt lydande besvärjarns bud. En vid batteriets rand sig sätter, Slungar blixtsnabbt bud till fjerran land: En ler gladt åt målarens paletter, Tecknar bilder med sitt ögas brand. En går djerft att sjelfva blixten rifva Ner ur skyn — och bädda i hans graf En sig sätter på kompassens skifva, Visar vägen öfver spårlöst haf. En med lunga, lånt af öknens vindar, Fiåsar eld och karavaner drar: Berg och skogar fly som rädda hindar, Dr haa hejdlöst öfver fälten far. Intet schakt, der visheten ej plockar Perlor opp, dem skalden ej förnam! Källor hon ur svedda öknen lockar, Lockar Nilen sjelf ur bergen fram, — Han, som gömde hufvudet och vände Skrämd, när Fatton i glödgad sky Jagade med solens spann — och brände Libyens mark och Etiopierns hy. Nordens vise! I, som lärt att vända Stetoskopet mot naturens bröst, Hören I ej bundna andar sända Ur dess djup ännu en klagoröst? Lassen dem -och lifvets gåtor lösen : Följen mästarn, som derute står! Liksom han, ur Pythias källa ösen, Hvaraf -hit en mäktig åder går. Och om än, liksom i fordna dagar; När I räknen edra minnens skatt, Sången kommer, — fastän nu han klagar, Trasten lik i nordens sommarnatt, — Af den kärlek, i hans öga glänser, Kännen honom som en barndomsvän! Helsen honom! — Bortom tidens gränser Sång och vishet blifva ett igen. C. G. Strandberg. Professor Santesson vidrörde i ett längre tal den skandinaviska idos utveckling. Det var skalderna som hade födt. den; promo: tionen i Lund 1829 var den skandinaviska idns immaeulata conceptio; fröet hade tagit grodd i det första naturtorskaremötet 1843: och nu hade man sett idn omfattas äfven af de praktiska affärsmännen vid det nationalekonomiska mötet. Framförande en önskan om bättre litterära kommunikationer, föreslog talaren en skål för brödraskapet mellan de nordiska folken. Till slut upp: läste professor Santesson följande af doktor Herman Sätherberg författade sång: Ej Skandinaven byta vill sitt land Med något folk på jordens ring, den vida; Han älskar det med all sin kärleks brand, Han vill i döden för det landet strida. Naturen här ej slösande strött ut Med öppen hand sin skatt åt stad och bygder; Till Nordens sön hon ropar icke: njul! Men: lycklig var med dina ärfda dygder, Fritt söderns folk sin vår besjunga må; Vi ha vår sommar, ljuf som Bdens qvällar, Vår vinterhimmel — o, den friska, blå, Der polen blommar sjelf på våra fjellar! Här frihet bor i hydda som i slott, Och lagen, krönt till kung. på tronen sitter Och skipar rätt och näpser svek och brott — Ve den, som kring dess svärd att gripa g.tter! Kring haf och land: för bröder bröder blöda, Och aska ryker i förhärjarns spår, Och tegarne af blodregn färgas röda, — Väl oss! den tragedien hos oss är slut! Nog växte det väl lagrar på vår bana, Men tistlar ock; — med röja vi bytte ut Mot fridens palm vår tvedrägts slitna fana. ; Till mord och plundring tvedrägtsanden går Väl osa! vår Ragnarök ren är förbi Och hatets Fenrisulf för alltid fallen. Ej Thor, men milde Balder kora vi Till Nordens öfvergud på Idavallen. På nornans tafla läsas nya ord: För seklers sekler står med griffeln skrifvet: Ej brödrahat skall finnas mer i Nord, Men brödrakärlek ; — kärlekeh är lifvet! Ja, kärleken är lifvet! I dess sol Ett side mogna skall, så rikt, att Söder Skall se med undran mot vår kanla pol Och prisa värmen som den rikdom föder. — Men kommer oväns här och bultar på Vår lugna borg och vill dess ro förstöra — Då res dig kämpe! Lär den djerfve då Att Nordens son ej glömt att svärdet föra! Min sång är slut. För matt min lyra var, För htgt var ämnet, och min röst för ringa; Men än ett ord på hjertat ligger qvar: Fyll i till glasets rand och lät oss klinga För Danmarks yndige 09 rige land, För Norges dybe dale, höie bjerge, Och dig, du Drotming med det blåa band, Mitt fosterland, vårt dyra, kära Sverge! Herman Sätherberg. Professor Lovgn föreslog i vältaliga ord en skål för det gamla systerlandet Finland. hvilken beledsagades af följande sång: