AVES. SRS TR eg synen TE När mången Gordisk knut vi hugga af, När vi ur tusen nya brunnar ösa, Att fylla verklighetens kraf: Är det naturens tolk, som lifvet fattar? — Det kloka bi, hvars honung tiden skattar, Hvars visdom den sin högsta hyllning ger? Han ler kanske och barnen ej förnekar Att roa sig med diktens tomma lekar, En illumination ä jour, ej mer? Jag vet det ej, jag tror det icke heller. Behofven forskat sinom tusen år; Men själens längtan något högre gäller, Från. målet än hon fjerran står. När vi förkorta tid och rum — i skogen Jag ofta tänker mig den första plogen, Den första kölen som en bölja skar. Så länge hjertat klappar skall det drömma, Och lyrans toner ej behöfva glömma För sferers samklang, som man upptäckt har. Ett vet jag ock, för liten är en skala Af solens stråle, om du mäta vill Oändligheten, — att ej derom tala Att räknetal ej räcka till. Och hvilka segrar än ditt snille vinner, Till hvilka trakter än din forskning hinner På evighetens ouppmätta fält, Har tron förut dem hunnit, ledd vid handen Utaf den gode och den starke Anden, Som theser framför hypotheser ställt. Men hänrykt skall vår tanke ständigt leta Sitt ursprungshem förutan rast och ro; Ty menniskan är fri, och vilja veta Ar ock i sanning vilja tro. På Nordens tria fält, i våra dalar, I våra tempel, våra lärosalar, Kulturens framtidsblomma plantad är. Gemensamt detta rika hopp vi ega — , Hvad mer, o Furste, skall dig sången säga Från dem, du redan länge varit kär. Fredr. Sander. Prins Oscar tackade för den byllning, som blifvit honom egnad uttalade sig derefter utförligt och med den hjertligaste sympati om det närmande som skett och som fort går mellan de nordiska folken samt mot det öfvervåld som försökte mot det ena at dem från en orättfärdig oeh roflysten grannes sida. Prinsens tal mottogs med.starkt bitall. Till detta tal slöto sig följande verser af A. G. Virgin: Förrän ett fosterbrödralag Bland forntids kämpar knöts, De togo månget väldigt tag, Ock sköld och brynja bröts. Men när de pröfvat kraft och mod De blandade det röda blod Och svuro vänskap, tro och stöd Hvarann i lif och död. Och aldrig en förening var Så fast, så segervan. Förr halkade väl solens char Utur sin biåa ban, Förr kunde torsens hvita svall Gå uppåt emot klippans hall, Ann gon makt på jorden bröt Hvad manligt handslag slöt. Vi kämpade på samma sätt, Vi brottades också. Det var en pröfning, icke lätt Med heder att bestå. Men vi Bestodo den likväl, Ty det låg stål i kropp och själ, Ett härdadt, just för Nordens män; Och det fins qvar der än. Vi blandade jemväl vårt blod, Allt uppå fädrens vis, Men till gemensam ärestod, Till våra tappres pris. Nu ha vi knutit trofast band Omkring ett enda fosterland, Ett land, som sång och saga mins, Det bästa land som finns. Hur stort, hur skönt, att sluta så För seklerna förbund, Att bröst vid bröst tillsamman stå I klar, i mylen stund! Från Sundets våg till polens fjell Hell, Skandinaviens enhet, hell! Sjelfständig, lycklig, stark och fri Skall evigt Norden bli! A. G. Virgin. Major Ankjer från Danmark föreslog en skål för Sverges ständer, hvilka vetenska pen har att tacka för upplyst bägn; och uttryckte den förhoppningen att Sverge, som i så mycket går framåt, äfven snart måtte. vinna den önskade förändringen i formen för sin representation. Till detta tal börde följande sång: Vetenskapens skyddare och Fäder! Frihets väktare i högan nord! Tacksamhet, der dygd, som skönast kläder Ljusets dyrkare, med ifver träder Fram till Er och tviagar sig till ord. Forskningen, som förr i munkecellen Gömde sig för egen skugga skygg, Söker ljusan dag, ej skumma qvällen, Murar sig palats högt uppå hällen, Bliekar kring sig aktad, fri och trygg. Tigger ej som förr sitt bröd vid vägen, Klagar ej för döfheten sin nöd. Rikshushållarskaran, trogen, trägen, Aldrig kassakistan fann förlägen, När det gälide vetenskapens stöd. Hell då Rikets Ständer! An vi kalla Er med detta namn, vårt minnes tröst. Namn försvinna, äörestoder falla, Men hvad godt I verkat för css alla Är ett barn, som diar häfdens bröst. Hägnen kunskap, vården ljusastaken, Skydden lågan I mot stormens hot! Låt oss, prester, hålla henne vaken, Flamme hon sin fröjd mot tempeltaken, Sjunge vi vårt tack vid templets fot! Landtmarskalken grefve Lagerbjelke besvarade major Ankjeers skål med välönskningar för andens frihet, såsom ledande till upplysning och den rätta friheten. Professor Broch. från Kristienia propone: rade en skål för naturvetenskaperna, hvartill slöt sig följande säng: a misteustssemssnnn LR RR