Hur vi alltså väga, mäta, gräfva, Hur vi efter nyckelknippan sträfva, Som Allfader räcker oss på skämt; Låt oss aldrig för det outredda Glömma bort det tusen gånger sedda, Qvinnoögat, m; kans, älskarinnana, Modrens, dottrens, engelns — hoc est — qvinnyns. Qvinnans skål — vår skönaste — alitjemt! Statsrådet Malmsten föreslog härefter en skål för vetenskapsmännen, för hvlken etatsrådet Forchhammer tackade... Sedan derefter professor Worsaae framfört de främmande deltagarnes tacksägelse till naturforskarmötets komit, tackade statsrådet Malmsten för skålen och knöt härtill, i ett qvickt och ofta af bifall afbrutet tal, en skål för teorien och praktiken. Det har varit en sed attförakta prosan, men man borde dock ihågkomma att det är denna prosa vi hafva att tacka för att vi kunna lefva. Poesien och prosan ha lefvat som hund och katt; det är naturvetenskaperna man har att tacka för det nu rådande goda förståndet dem emellan. Teori och praktik komma allt bättre öfverens sedan den sednare flyttat upp ur sin jordvåniog och den förra öfvergifvit sina luftslott. Talaren kunde således nu med glädje tömmn skålen för vetenskapen och för det praktiska lifvet ur samma glas. Binnesstämningen, som blifvit mer och mer lifvad, urladdade sig nu genom att hissa statsrådet Malmsten och professor Forchhammer. Sällskapet spridde sig dels i klubbrummen, dels på verandan och balkongen. Snart kallade musikens töner det ånyo in i den urröjda salongen. Polonäsen ljöd. En bal improviserades. Med valser och polketter beseglades den nyknutna vänskapen imelian bordsgrannarne at det täcka könet och det det starka. Med ljuset tog balen slut. Men glädjen lefver säkerligen än i minnet hos deltagarne och deltagarinnorna uti det nionde skandinaviska nåturforskaremötet och dess festligheter. 4