Aftonbladet – 14 juli 1863, sida 2

Skandinaviska naturforskaremötet, Det tal som prof. Fr. Luadberg, i egen skap af svenska Läkaresällskap ta ordförande. i gär höll vid attäckandet at Anders Retzii byst, var af följande lydelse: Mine herrar! Tiden, som eljest med sin breda vinge så hastigt bortflägtar de menskliga bekymren, till och med den djupa sorgen, har ännu icke lättat på det moln af saknad, som lägrade sig öfver Svenska aresällskapet, då förgängelsen bröt in i dess leder och bortryckte en al dess främste medlemmar — och likväl har han sedan dess tagit ut tre mer än årslånga steg på sin bana mot timlighetens ändpunkt. Redan en sådan saknadens motståndskraft har en i ögonen fallande betydelse undei ett tidslynne, som vanligen låter morgondagen för egna omsorger glömma dagens tilldragelser och verldsbullret förqväfva eller åtminstone dötva ett långvavigare deltagande Hvarest en sådan företeelse träder oss under ögonen, är roten visserligen ej att på ytan. Dess trådar gå djupare än till förbindelser, som uppspira i alldaglighetens sköte. Anders Retzius är eder väl bekant. Hans namn nådde redan tidigt alla delar af föäderneslandet, utom hvars gränser det Vika!edes gjort sig hördt och erkändt. Hos oss gick det i trinmf med lärjungen från lärosalef till hemmet och vann en popnlaritet, som bLlifver endast de vetenskapliga vägledare till del, svilka ega makten att anslå en eller annan af det ungdomliga sinnets stränsvar eiler väcka detta sinne till ädel och lefvande ansträngning. Retzius hänförde redan vid de första stegen p rebananv genom sitt sätt ant framställa och förklara naturen — ett sätt som genom sin eukellet senidtligt skilde sig från förut brukliga, att det derlöre tilldrog sig upp: märksamhet. men som hutva kligen vann he troende derigenom, att det undersiöddes af den vetenskapliga framställnivg, som är sanning och klarhet. Retzii kl aglighetens. Genomträngd af den öfver ricke läta sig på spekulationens väg ewtappas, utan måste framträda såsom resultater afi dagen lagda verkligheter, tor al sig sjelf och andra iakttagelse an sedan. Han hade i detta afseende icke de min ta nspråken på sig sjelt, utan lefde som han lärde, och derigenom bief hans studium ctt sannt och obemängdt jakttagelsens studium, genom hvilket han lät sanningen framträda så att säga af sig sjelf, hvarken hårstragen eller tubbad medtörda förut sättningar. Men när han af gifna rön drog sin slutsats, föll de: na också såsom en mogen frukt från forskningens väl vsrdade träd. Det medicinska studiet i landet — icke blott det anatowiska — fick häraf en mäktig impuls. Förut oordnadt, obestardt, ht potetiskt och utan eceela grundvalar, ordnade det sina rön ech uppreste sin byggnad på en grund, hvartiil materialet var hemtaat från de strängt och mångsidigt öfrade observationernas område. Och vill man ven icke medgifva, att Retzius ensam varit grundläggaren — ett sådant arbete vore för mycket fordradt af en man — skall man likväl icke kunna undgå att tillerkänna honom och hans lärjungar utbildningen al den, efter nutidens begrepp, på sann och omfattande naturforskning grundade, medicinska skola, vårt land för när varande eger. Då vi här, på skådeplatsen för Anders Retzii lärareverksamhet, hembiära honom vår djupt kända tacksamhet för de förtjenuster han inlagt om det medicinska studiet inom fäderneslandet och det reformerande inflytande han från sin itostol på detsamma utölvat, få vi icke lemna obeiörd en egenskap, som hos honom var ihog grad framstående, nemligen hans oinskränkta bhängifvenhet åt forskning en hängitvenhet utan förbehåli och utan annan gräns än lifvets utstaka le ramärke. Inför de nutidens tviflare, som förkunna att i värt, såsom de kalla det, materialistiska århundrade, sällan personer uppstå, som oegennytigt och af hela sin själ omfatta ideella föremal, kunna vi hänvisa på Anders Retzius, sådan han framställde sig för alta dem, hvilka voro i uilltälle att på närmare håll se och följa honom, da han intogs af tanken att utleta någon at naturens hemliga meningar. Och en sådan traktan rufvade ständigt i hans själ, till och med i de stunder då hans ännu utröttade hulvud måste Inta sig mot den bädd, som blet hans sista, ch intet annat töremål var till hands för begrundningen än den bräckliga hydda, som inneslöt hans verksamma ande. Han företedde vid sådana tillfällen bilden afen isiu föremal förälskad personlighet, för hvilken den yttre omgifningen kuappast är till; men den ifver, den oro han dervid, såväl som i allmänhet, gaf tillkänna, påminte om en eldig ynglin , som ruktar att dagen skall gå till ända innan han utträttat de storverk hans föreställning förespeglat honom eller de planer hans förstånd utkast at. Med förkärlek omfattande detanatomiska studict och utmärktast genom sma arbeten på detta Område, sträckte han sina forskningar älven till andra delar al såväl medicinen som zoologien, såsom hans mångartade arbeten till ötverflöd ut visa. Hans dreltugande omfattade dessutom flera andra dermed beslägtade vetenskapsgr . hvarom de många paturfurskare kunna Lära vittne, hvilka från främmande länder besökte Sverge och gerna i främsta rummet genom Anders Ret us sökte inträde i den svenska vetenskapsverlden. Mine herrar! Teckningen är knapphändig — det som icke kan undgås der foremålet är stort och tecknaren obivad. Men likväl torde det, ur eit ringa utskast som detta, hafva tramgått är ven för dem, som icke personligen kände Anders Retzius, att han, om nöägon, var naturforskare 1 detta ords rätta förstand. Det var derför Svenska Läkaresällskapet, hvars högt värderade ledamot han varit i mer än femtio år, ansäg lämpligt att en af de innehållsrika dagar då nordens naturforskare sammauträda för ömsesidiga meddelanden at äsigter och erfarenhet, jatticka den minnesstod, som för kommande slö gter skall förtäija om dess djupa akining för jen tor vetenskaplig förijenst och dess varma erkänsla för palitig, oegennyttig och outtröttlig vägledning. eh nu — låt täckelset falla, så att dagen må skina på bilden af det uttrycksfulla anliete, i hrars drag en oförställd välvilja ständigt uttalade sig, och hvars blick utan uppehåli var rik tad mot ljuset! so oc Eurir från Köpenkam A Prins Ferdinands frånfide. — Den en och dena sista dito. Prins Christian rycker upp i ledet. —— Vissa event än någomin — ferr Hals pro visa om prins gudinnor i Tiv am aliteter närmare ka blick — erdinand, — Tvenne i. — En priosinna. — Georg I ä ks, Brestrup. — Hoga gäster häriiran till Helsingh — Hog gäst från Stockholm hit. — Praktisk skandinavism i a om tak öfver hufvudet. — Märk iga resande på platsen mo AA a 0