Aftonbladet – 11 juli 1863, sida 3

hennes tankegång under spelet var af unför följande innehåll: XHvilket regn; det är går snart genom tältduken — och markisen, som icke kommer. Jesus! Staty Pepino kunde vara isiånd stt glömma dem. Tänk om markisen bief stött öfver att han ej fick 82 Conostancia i går.? I detta ögonblick vände sig allas ögon mot dörren, ty Pepino inträdde med den olyckliga Mercurius på ryggen, hvars ving fötter hen troget fasthöll, hvarigenom guden pvaturligtvikom upp och ned. Sedora?, frågade han, fär det den här som heter Mercurius? Skall han stå här? Säll honom derute i korridoren, och fråga cn annan gåpg Andrea till råds i dylika eeker, svarsde markisinnan förtretad, och utan att dela den ailnänna munterhet som väcktes genom äsynen af denne nye Eneas. Pepino, stött öfver sin berrskörinnas oteck samhet, gjorde en hastig vändning för att gå ut igen, hvervid Mercurius, som naturigtvis följde med, stötte emot dörrposten. och så häftigt att den ena af hufvudets vinger afslogs och fastnade i dörrgardinen, der den bävgde qvar liksom en sofvande läderlapp. Mar ef harm. Jog har väl sldrig sett rågra olyckligare viopgar än dem som prydde den der steckars Mercurius4, utbrast Alepria skrattande, Troligen hafva fötterna, i fortreten öfver sina vingars förlust, sammansvurit sig mot det fjäderprydda hufvudet. tHver skola de andra små Meröurierna stå? ropade Pepino utanför. tEufrasia, min dotter, sade markisinran efades till sin vän, gör mig den ijensien och gå ut för att ställa den der saken till rätta, efter ingen ef mina perlar til cöttrar bryr sig om mig eller om statyerna, och inte ens Andrea frågar efter om den stackors Pepino kan hjelpa sig ensam. vn sa änden af det länge bordet nnan var stum af smärta och blek