ligen öfvergick från sin glada till sin värdiga min, jag har icke skurit det ringaste med min knif, jag vet bättre att lefva, sedan frukosten har jag ej smakat en bit. Jag ville säga dig, ätertog markisinnan otåligt, att du ej får blanda dig i samtalet. Bär bort det här fatet, hvad väntar du på?t ePå att det nådiga herrskapet skall sluia äta upp tuppenX, svarade den artiga betjenten. uGå din väg och väpta tills man ropar dig, svarade seftoran med återvunnet tälamod. Pepino återvände efter en stund med ett annat fat, som innehöil något slags ragout. Hver skall jag sätta den här dragån, frågade har. Alegria utbrast i skratt. Han vet ju hvarken hvad han bör göra eller huru han bör tala, den der karlen, sade Constancia skarpt. Vet jag inte hur jag bör tala?.upprepade Pepino förnärmad. sSellorita, andra seker kanske jag ej förstår, men tala har jag kannat sedan jag blef född. fier flera dylika löjliga händelser och misstag hade man änduigen slutat deserten och uppstigit från bordet samt begilvit sig i salongin för att dricka kalfe. liter när ra ögonblick inträdde Pepino bärande kafebrickan, med en sä stolt hållning och så strålande uppsyn, som om han haft en krona eller spira att bjuda sin herrskarinna. Han nedsatte brickan på bordet och beredde sig att servera kaffet, sedan han i en blink lagt socker i alla kopparne. sGå din väg, Pepino4, sade markisinnan, Ckaffet servera vi sjelfva.? Det skall inte det nådiga herrskapet be