någon, som hon tyckte, onödig fråga, svarade med ett otåligt: tyst, barn, par Dios, tyst då en gång, för att gilva det öfriga sällskapet en ledning i sitt omdöme; som det ej dröjde att följa. Också hette det alltid, när man taläde om henne: tClewencia, ia, hon är rätt beskedlig ; men hon är ohjelpligt enfsldig, hon gör hvarken till eller ifrån i sällskapet.ft Hura sannt är det att inom sällskapslifvets område gäller man ej för hvad man är, utan för hvad man önskar vara. Den stackars flickan, bortstött och förödmjukad, utgjöt ofta bi tra tärar öfver sina mångarbrister, och misstrodde sig alltid sjelf — detta är alla upphöjda sinnens sorgliga företrädesrätt. Hon försökte ej a!t tvista med sina kusiner; men genom ett instinktlikt medvetande af sin värdighet och ledd af sitt goda hjerta, beslöt hon att för framtiden hålla sig på den plats man anvisat henne, för att undvika påminnelser derom. För öfrigt intog den anspråkslösa flickan gerna en obemärkt ställning. om hon der kunde få vara bättre i ro. Euru ser man ej den äkta juvelen föraktas af okunnigheten eller illviljan, under det att en prålande glasbit infattas i guld. Huru många violer blomma ej i skuggan, dofta, vissna och dö lika obemärkta. Sådan är verldens rättvisa; dess vågskål böjer sig gersa för mängdens dom, tör medelmåttans klandersjuka, för afundens giftiga ilar; : Clemencia ölfvertygades, att den flyktiga hyllning, fom i början egnats henne, snarare varit en gärd af den aktning man visade hennes tant, och atv allt hade åter: vändt i eitt fordna skick. Om det fanes något verkligt rörande, så är det att se orättvisor des och uthärdas,