Ansändt.) Några ord om undervisningen 1 historien vid elementarläroverken. Vid det allmänna läraremötet, som i förliden månad hölls i Göteborg, har den historiska sektionen, enligt referatet i Altonbladet n:r 140, uttalet en åsigt, som vi frokta kan förläna det allmänna läraremötets auktoritet ät en mening, som man ofta nog får höra yttrad, att nemligen historien nog skulle vara både npöjsam och lätt, om ej de der tråkiga årtalen vore. Vi vilja ingalunda påstå, att årtalen äro ändamålet med historiens studium, icke att de äro det lärorika och väsendtliga deri; men de äro det nödvändiga vilkoret för ordning och reda uti det historiska vetandet, icke till des3 försvårande, utan till desslättande; de äro de stolpar, på hvilka i minnet händelsernag nät måste uppspännas, om det ej skall alldeles borttrasslas. Hvem är välutrustad med sådana själsförmögenheter, att han ekulle kunna ega en redig kännedom om ett folks eller ett tidehvarfs öden, om ej årtalen komme hans minne till hjelp? Man har fordom liknat kronologien vid benranglet i menniskokroppen, som gifver stöd, svadga och symmetri ät de köttiga delarne; och liknelsen, ehuru gammal, torde dock ännu få anses vara sann. Men man vill ej alldeles utdöma årtalen, endast förskona de yngre lärjungarne ifrån dem. Azda till och med den femte klassen, d. v. 8. till 14 å 16 års ålder, ?borde för barnen genom korta målande berättelser framställas skildringar af personer, fältslag och dylikt. — — — Man kunde dock ej neka, att äfven vissa fakta ur fäderneslandets historia redan 1 de lägsta klasserna böra inskärpas?. Vi frukta att dessa skildringar, som ej få fästas genom tidsbestämningar, endast blifva dimfigurer, som snart sköla sammanflyta i ett enda oredigt töcken. Karaktersskildringen måste vara temligen i detalj gående, om barnetblott genom den skall kunna skilja den ena eröfraren, dun ena lagstiftaren från den andra, helst om den ursäkten får gälla, att ?narån?, liksom årtal, ?glömmas lätt?; och om då dertill kommer, att äfven åtskilliga drag i taflan glömmas, så frågas: hvad återstår, som kan få namn af historiskt vetande? Först med ejette klassen bör, enligt det anförda referatet, undervisningen i historien få ?en annan karekter, gifva en åskådning öfver hela mensklighetens öden?. Då nu för en sådan åskådning, så vidt den skall hafva någon reda och säkerhet, tidsbestämningar väl ändå blifva nödvändiga, så följer deraf att ynglingen, på de 3 å 4 sista åren som han tillbringar i skolan, från 14 å 16 till 17 å 20 års ålder, utom alla and:a ämnen söm då hbopas, skall lära sig hela verldshistoriens kronoloji, sedan han ditintills på de historiska timmarne egentligen bloit frossat med sin inbildningskraft. Mången torde, med insändaren, tycka, att en sådan metod, alt först samla meaterialieroa i en hög och sedan begynna tänka på deras ordnande, icke blott är bakvänd och gör arbetet dubbelt, utan. ock att den i allmänhet måste misslyckas; emedan ju mer man på kort tid sammanhöpar minneslexor, desto opålitligare stanna de i minnet. Insändaren saknar ej erfarenhet om de kunskaper i historien, som ynglingar pläga medföra från elementarläroverken; och han har ofta funnit yoglingar, utgångna med höga betyg från -jaroverk, der de af läraremötets historiska sektion förordade fsigter hyllas, hvilza med stor naivetet omkastat händelserna ett halft årtusende, gjort Cyrus till Cecsars samtiding, flyttat Carl den store till 1300-talet o. 8. v. Att historien, sålunda behandlad, kan gifva ämnen till moraliserande berättelser, vilja vi ej bestrida; men ait den kan blitva en öfversigt af verldshändelsernas gång, eller gifva en åskådning afmensklighetens öden?, lärer väl ingen kuvna påstå. Men det är vu experimenterandets tid för läroverken, och kanske skall en generation få sina skolkunskaper i historien borttrasslade at begä ret att göra dem lätta och angenäma, innan man hinner åierkomma till den äsigt, att i alla studier sträng orduing är den bästa lättnaden, och att hvarje slapphet i det afseendet gör mödan för lärjungen alltid i längden svårare och oftast, tyvärr, förspilld. NORGES.