den. Dessa voro duplikanterna och vikari erna. Vikariens dagliga sysselsättning i skolan var icke mindre än ordinariens och duplikanten fick i vanliga fall alldeles samma utmärkelse. Dessa framtidsmän framlockades af öfvergångsstaten, under hvilken skolornas discipelantal fördubblades och deröfver, så att staten beböfde dem för att kunna få sina fordringar lagligen uppfyllda utaf sina ordinarie tjenare. Den ringa löoen, som bestods dem, ansågs i de tiderna endast som ett medel att kunna invärta en bättre ordinarie lön, som kunde betala de skulder, hvilka nödvändigt äsamkades för bostad, kläder och föda under den4id man tjenade staten. -Den egentliga lönen bestod uti en vexel dragen på framtiden. Huru sick det nu med den beräknade ersättninven af en bergad framtid, som skulle betala de försvunna årens både möda och skulder, der ej egen sold gjort de sednare umbärliga? Det gick så att lägsta lönegra den blef för duplikanten eller vikarien ersättningen, om han tjenat för denna framtid ett eller tjugo år. Ingen skilnad! I begge fallen lägsta lönegraden och avancement efter 5 år 0. 8. v. Häraf blef den följden, att den unge magistern som, efter fleråriga studier och kostnader, nedlade sin grönkande lager i skoldammet och offrade sina friska krafter påden sköna verksamheten att utveckla intelligensen till statens tjenst och i humanitetens intressen stod efter 8, 10 eller flera års arbete, hvars mödor väl skäligen allmänt anses för de svåraste, beönad med 1000 rdr i lön och medtålamod att vänta ännu i 5 år o. 8. v. innan mera kunde erhållas. Allt detta var rättvist, ty det var låg. Var det äiven billigt? Fordom talades om ?summum jus summa injuria?. Om satsen kan tillämpas må ett aktum upplysa. Fakta tala bäst. Vid ett af rikets låröverk har inträffat, att en duplikant utnämndes till ordinarie kort tid före en -af samma läroverks fordna disciplar. Duplikanten undervisade flera år den sednare, som vid hans tillträde till lärareverksamheen hade sin plats uti läroverkets näst öfversta klass. Efter fullbordad skolkurs och skademiska studier yppade sig för den fordne liscipeln snart tillfälle till ordinarie plats. Duplikanten kunde icke, oaktadt en hedrande tjenstgöring, till följd af läroverkens dåvarande organisation, hinna dylik plats. Läaren och discipeln bafva nu under ett par irs tid varit ordinarie kolleger med lika lön. Säkert kunna motstycken uppvisas vid flera: äroverk, Euru skola nu sådana missförhållanden sunna afhjelpas? Jo derigenom att nu för samlade ständer med samma omtanka, som de föregående visat om elementarläroverkens angelägenheter i allmänhet, upptaga och rätta de särskilda bristerna i fråga, som uppkommit vid tillämpningen af den nya organisationen. Dessa brister lågo visserligen cke i organisationens plan och de äro långt mindre i läroverkens intresse. De förhoppningar, som de nuvarande ordinarie lärarne. vilka genom missförhållandet i beräkningen if deras extra tjenstgöringsår blifvit lidan je, fästa vid nuvarande riksmötes behanding af 8:de bufvudtiteln, stödja sig derföre, såsom ofvan är visadt, på billighetens att icke söga rättvisans grund och derjemte på den vanliga erfarenheten att dylika billiga och rättvisa förhoppningar, hvartill såsom i förevarande fall föregående riksmöten genom något slags förbiseende gifvit anledning, at ett efterföljande blifvit motsvarade. — Nu afva -visserligen med undantag af de 5 första extra tjenstgöringsåren de följande 1ått af duplikanter beräknas vid uppflyttning i högre lönegrad, men samma fördel blef icke vikariernas lott. Vore frågan endast om denna skilnad i benämningen, så torde: det väl icke få anses tvifveluktigt, att nuvarande riks: öte förklarar både duplikanten och vi sarien lika berättigade, isynnerhet som man hört yttras, att denna skilnad mera tillkom mit genom form än genom afsigt. Men cesom denna tillökniog i årsberäkning, ehuru let redan är mågot, har likväl ej det vä-. sentligaste i förlusten blifvit afbulpet, . Till orund för denva beräkning ligger tydligen ö-talet, likasom till grund för en ordinaries avancement, ehuru 1 ett omvändt förhållande. Men för en lönlös extraordinarie är förlusten at 5 år ej att jemföra med fördejen för konom, gisom ordinarie, att kunna oppflyttas efter 5 års tjenstgöring i högre OG. Förlusten är på det hela förre. De 5 lönlösa åren, som gå bort, hafva varit både längre och dyrare. Samma beräkningssiffra kan ej vara eqvivalent för så olika ottad tjenstgöringstid, som den lönlöse duolikantens och den tid då han sedermera jenar såsom ordinarie. Skall derföre nå son billig pricip bestämma förhållandet, så nåste en lägre siffra än 5 tagas till grund. Om derföre de 2 å 3 af extra tjenstgöringsiren skulle få anses såsom prot för dugliget att få tilliräda ordinarie tjenst, så må då medgifvas, att dessa må utan all beräkning unna bortfalla. Men sedan en extra ordinarie senom denna 2 å 3 ärs tjenstgöring visat sig närtill duglig, och konjunkturer eller andra örhållanden, som icke legati hans makt att afhjelpa, ännu hållit honom flera år utöfver denna tid i extra tjenstgöringen, så fordrar också billigheten och rättvisan, att när han en gång, vare sig efter 10 elier huru lång ids tjeostgörieg som helst, kommit att, tillräda ordinarie tjenst, han då må uppstiga den lönegrad, hvartill hans år, utom de 2 . 3 nämnda åren, ehbvad de må kallas ordiarie eller extraordinarie, må berättiga hoAN ERSSON TEEN RS EET