i o— Man läser i Linköpings Tidning: Sistl. söndag egde inför hertigen af ÖstergötJand defilering rum på Malmens lägerplats af de der församlade grenadierregementena samt beväringstruppen och stadens frivilliga skarpskyttekår. Sedan prinsen uttryckt sin önskan att se skarpskyttekåren med regementena och beväringen nämnde dag deltaga i defileringen och manövrerna, samlades nämnde kär kl. 6 på morgonen på borggården, hvarifrån den utmarscherade till lägerplatsen. Gemensam gudstjenst förrättades der för skarpskyttekåren och de församlade trupperna samt beväringen afregementspastorn, kyrkoherden Grevell. Kl. 5 på aftonen skedde defilering, hvarvid H K. H. för hvarje särskildt regemente och trupp uttryckte sin till fredsställse. Till skarpskytiekåren yttrade han bland annat: det var en gammel vacker svensk sed och tanke att gå man ur huset till fäderneslandets försvar. Det gladde honom att se denna sed och denna tanke återupplifvas i skarpskytteföreningarne, att se dem, lifvade af denna id, ställa sig i fäderneslandet3 försvarares led och deltaga i linieregementernas vapenöfmingar. H. KE. H. uttryckte jemväl såväl för skarpskyttekåren som för dess befälhafvare sin tillfredsställelse öfver kårens vapenfärdighet. Lägerplatsen hvimlade af en talrik samling åskådare från staden och landsbygden, som gåfvo at det krigiska skådespelet och lägret ett ökadt lif och omvexling. Dessa militariska högtider blifva allt n.er och mer folkfester för landsbygdens ungdom, som strömmar dit i stora skaror från när och fjerran, lockade dels af det krigiska skådespelet, som alltid utöfvar på den svenska ungdomen en synnerlig dragningskraft, dels för att råka anhöriga, kamrateroch vänner bland de raska beväringsgossarne, som äro stolta att få visa huru de för kung och land böra vapen och uniformen — den framförallt. Det råder i detta hänseende en synnerligen lycklig stämning bland allmogena barn, hvarom vittna de talrika muntra och friska Ynyaste beväringsvisorna, diktade nästan en för hvarje särskild trupp och klass af truppens, häradets eller församlingens mest framstående peet, ofta i en ganska ledig, frisk och naturlig, om också ej språkriktig och keorrekt ton. e tåga med lust och gamman till Malmen och draga med en viss stolthet kronang kläder på, och dennå stämning bibehåller sig, snarare stegras än försvagas, under hela exercistiden. På aftonen gick det muntert til vid karusellerna och på dansplatsen. De raska gossarne svängde öppen och lustigt om med bygdens tärnor. H. K. H, deltog sjelf i dansen. — Om den i år ovanligt starka midsommars floden i Westerbotten skrifves i ett enskildt bref från Wännäs till Umeåbladet: Det s. k. fjellflödet, som årligen vid midsommarstiden inträffar uti Umeoch Windelelfvarne, hvilka båda flyta genom Wänniäs socken, har ej heller denna sommar uteblifvit; det har fastmera i år bragt de båda elfvarne till en höjd, som de i mannaminne endast en gång haft neml. 1819, då vattenhöjden, enligt.äldre personers berättelse, varit något större. Ar 1860 steg äfven vattnet under flodtiden till en ofantlig höjd och tillf -gade landtmannen stor skada på den nyss uppkomna grödan; men ängar och åkerfält, som då voro torra, hafva nu varit helt och hållet öfversvämmade. — Den 4 Juni började eifvarne flöda och fortsatte så att stiga dagligen nära en fot, så att den 23, då flödandet ändtligen upphörde, vattnet stod 16 å 18 fot öfver det vanliga vattenståndet. Härigenom stego floderna högt öfver sina bräddar och utgöto vida omkring sitt rika innehåll. Att i delågländtare byarne Wännäs, Spöland, Brån, Brattby, Strand och Berg gärdesgårdar, hölador och broar blifvit af vattnet bortförda, vägar förstörda samt invånarne tvungna att rymma sina hus, det måste anses för en småsak i jemförelse med den skada, som drabbat landtmannen genom flodens härjningar på de besådda åkerfälten, samt de nyligen igenlagda och till en, ehnvu ringa, del med höfrö av Sununu mma tone en —-muIE--HER FHL FH IEEE