perlor, som don Silvestre frikostigt tilldelade de båda unga flickorna. I sjelfva verket visste markisinnan ej hvad hon ekulle taga sig till, då dottern förblef döf för alla hennes förmanivgar, räd, böner och bannor, och hvarje dag bestämdare ut: talade sin motvilja för detta giftermål, Hon vågade ej beller derom tillskrifva sin syster i Madrid, emedan hon visste att devna ej tyckte om motsägelser och skulle i förtreten kunna göra sin guddotter arflös. Dessutom visste hon ej och sökte ej heller någon annan orsak till Constancias ihärdiga nekande, än hennes vanliga nyckfullhet och envishet, och anade ej ens det verkliga ekälet dertill. För två år sedan hade till Sevilla anländt en slägting till markisinnan, en un? oflicer vid namn Bruno de Vargas. Han var, oaktadt sin ungdom, mycket allvarlig till lynnet och, i följd af olyckliga familjeförhållunden, ovanligt sluten och tyst. Vid denna tid var han omkring tre och tjugo år, Constancia var sjutton, och det dröjde ej länge förrän deras hjertan slogo af varmare känslor än vänskapens. Då båda egde en mera framskriden ålders. korgktersfosthet, kraft och djup i känslor, så uppstod hos dem denna varma, oföränderliga kärlek, gom bor i månget spanskt: hjerta, kanske ej så häftig, ej så sydländsk, i nen som deremot ej vet af förändrivg, förminskning eller trolöshet, som utgör en del: af vår tillvaro, en ljuf vana, som så uteslutande upptager oss att den ensam är tillräcklig för ett helt lif, liksom ett enda hjerta är nog för vår hela varelse. Den fullkomliga omöjligheten af en förbindelse melian den unge löjtnanten och markisinnan de Corteganas dotter förmådde ata att omgorgsfullt dölja sina ktänstor, för