naturforskaremötet, dervid berörande de många band af sympatier och intressen, som förena de trenne folken, och den vigt mö. ena af nordens vetenskapsmän ha för utvecklingen och stärkandet af den andliga semenskapen. Dervid afsjöngs en del af följande sång: Välkomsthelsning till de nordiska NaturÖfverdirektören Huss vände sig derefter Il de danska och norska bröderna med en acksäcelse för de sednaste mötena i Kritinnia och Köpenhamn, till hvilken skål nel forskarne. Mel.: Jag helsar dig fredliga flaggan. Välkommen till Svithiods stränder, Du vikinga-skara, som länder Till forskningens strid i vår dal. Se — Mälarens drottning dig sträcker Sin vänliga famn och dig räcker Den bräddade välkomst-pokal. Nog vet hon — furstinnan i Norden — Hvad Er hon är skyldig. — Som jorden, Hon vördar idgernas makt; Den makt, som bröt fördomens boja, Som sprider sitt ljus till hvar koja Och skyddar palatsernas prakt. Så snabba, som uhgdomens drömmar, Så flyga elektriska strömmar Kring jordens besegrade klot. Ät tanken en kungsväg I byggen Af jern — och med åskor betryggen Er säd emot härjarens hot. Med er, hvad vi äro, vi blefvo! Linne och Berzelius skrefvo För verlden ju lagar en gång. Och Örsted gaf tankarne vingar; För Hansteen bland setjernorna klingar De rullande spherernas sång. Olvmpiske fudarne like, I delen ert kungliga rike — Det blir dock ett brödra-förbund! Treenigt, som urgamla norden, Är också ert välde — och jorden Och himlen och hafvet dess rund. Väl fören I krig, men på fanan Står sanningens runa, och banan Är öppen som himmelens famn. Vid forskningens lampa, vid härden, I smiden de blänkande svärden: Ider — så är deras namn, Och skaror af fiender stupa För dem. I tartaren, den djupa, Pe gömma sin bleknade glans. Åt jättar och dvergar I gåfven Ju respass. Snart flyr äfven påfven Och satan, med slokande svans. Och byte — det är eder lösen; Omätliga skatter I ösen Ur jordens och vågornas graf. Naturen sin verkstad upplåter För Er — och I gifven oss åter De frukter, Allmodren Er gaf. Det bord, der min blick sig förvirrar, Det är ju — om jag mig ej irrar — Produkten af — matematik. Och att det — om ock öfverlastadt — Ej ännu på sned sig har kastat, Det sker ju på grund — af fysik. Kemien vi ock viija hylla; Hvem vågar väl glasen att fylla, Om hon analysen ej gör? Men nu hörs kemisten förfäkta Den satsen att vin, som är äkta, Är sammansatt — just som det bör. Men om medicinen ej vore, Helt säkert rätt illa vi fore Och finge ej tömma vår bål. Nu skadar oss alls icke oset: Presinti nil medico nocet. Så drick Eskulapii skål! Att coologien beprisa Väl hundrade skäl kan jag visa: All kokkonst baseras derpå. Den konsten är ganska naturlig. Men menskan är ock kreaturlig, Bör lära sin hydda förstå. Vi. hylla jemväl botaniken; I Floras omätliga riken Vi finna båd humla och malt. Med mineralogen vi skämta; Ty det är hans uppgift att hemta Till festen det alttiska salt. För etnografin vi oss buga, — Hon kan — om hon icke vill ljuga — Oss visa att jordenes folk — Stor sak af hvad färg eller genus — Dock dyrka båd Bacthus och Venus, De ljufvaste känslornas tolk. Och när du från himmelens tärnor Ser ned till de jordiska stjernor, Som hafva en — frack till sin zon; Du undrar — men lugna dig bara, Ty astronomin skall förklara Hvar strålande konstellation. Så fyllom -med drufvan till randen Pokalen. Förbrödrade landen Oss skickat det bästa, de ha. I furstar från olika riken, Från astronomin och fysiken, Er skål allesammans! Hurrah! Herman Bjursten. öt sig följande sång: Tack för sist! Met: Vintern rasat ut bland våra fjellaro Tidens barn, de snabba åren, ila Framåt jemt, som vågor i en ström. Utan rast och utan ro och hvila Fiy de hän, som skuggor i en dröm. Men det trogna Minnet sitter stilla, Bär kring hjessan aldrig vissnad krans. Oron rundtomkring kan ej förvilla Tankens klarhet eller blickeas glans. Hvilket ljus i våra dunkla stunder, Hvilken tröst i våra mulna dar, Att, om allt går undan och går under, Ett dock evigt är och stannar qvar; Att, om åren stupat och försvunnit I det tysta, som för alltid göms, Hvad en gång i hjertats kamrar brunnit Rent och troget, slocknar ej och glöms. Sköna land, der bildningsfrukten glöder Frisk och mogen uti. sölens:sken, Sköna Hellas der, i Nordens Söder, Med ditt unga, strålande Athen! Höga land, du Söderns Schweiz i Norden, Stolt och fritt, som dina strömmars gång, Er vi bringa varma helsningsorden, Tack för sist! så lyder nu vår sång. mm F— tr Fanfol PER VI an Menas 2 OD sr ST LÄ RON BE SKA TEEN