Aftonbladet – 7 juli 1863, sida 3

rekte från Madrid. Hon nyttjade dertill peruk, men ef så oerhörd storlek, att den ej lemnade något tvifvel öfrigt om att hafva varit ein egarinna till stor nytta då hon uppträdde som kyrassier. Då det ej var möjligt att legiuimera dessa falska lockar, uppofirade dofia Eutrasia sin egenkärlek för sanningen samt anförtrodde sina väuner att hela den upphöjda bufvudprydnaden var förfärdigad i numero 5, calle de Francos, tiläggande att kon förlorat sitt eget präktiga här, derigenom att hoa en gång druckit vatten ur en lerskål, hvari en liten ödla råkat falla. Såsom ett sista dreg må anföras, att hon bland de bildade personer, med hvilka bon umgicks, upphemtat ätekiliga främmande eller vanliga uttryck, hvilka hon sedan använda bär eller huru det föll henne in. I följd at de autydningar om henues karakter som vi redan gifvit, måste vi äfven erkänna att i de hus, eom dofia Eufrasia lyckliggjorde med sina besök, avsågs hon som ett objelpist ondt, ett kroniskt lidande, en tvungen botgörin -, ett qväfvande ogräs, en nödvänlig blodigel, och således emottogs hon väl och med ganska mycket tålamod. Såsom saknande all slags finkävslighet och grennlagenhet, sårades öfverstinnan Matamoros vidrig ef något stickord, uten bibehöll vid hvarje enfall det lugn som ordrades för sit afslå detsamma. Hennes bitande svar voro allmänt kända och frukage. Hon skröt äfven deraf och sade beständigt ait hon ej behötde plöja med anras Kalf, ej brydde sig om att släta öfver ned bartassen, ej var rädd ott säga sin mering, alt den som sökte henue skulle finna henne, och alt bennes fars dotter ej danade efter andras castagnetter esmt ufsluade det af dessa prydliga tslesätt som hon ör tillfället begagnade, med sin vanliga örsäkran, att hon ej gkulle dö sf magramp. fForts.)