Aftonbladet – 7 juli 1863, sida 2

voro klokare än han, hvaraf följde att markisinnan, som kunnat blifva en förträfflig qvinna, bu ver en ogoistisk varelse, hvars sällskap var svårt atv nihärda. Hennes äldre broder var gift och bosatti Madrid, åfvensom en hennes syster, hvilken nu var hernlös och enka efter en mycket rik man, en af slyresmännen i kolonierna, samt särdeles böjd för att styra ovdra och intrigera, hvarföre hon också ansågs för tamiljens orakel. På sin mans sica hade merkisinnan ivga slägtingar, utom en-svägerska. Denna var gift med en offiecr, som stupade i kriget. Kort efter mannens död afled äfven enken, ägra timmar efter sin födelse, var o h moderlös. Det stack ler, morkisen de Cortegsna, upptog den värvlösa flickan och lät uppfostra henne i ett kloster, hvarur markisinnan, som vi al det föregående sett, låtit heta henne, Denna nidec var nu jemnåriz med den yvgsta af hennes båda döttrar. Den äldata ut desso, Crnostancia, vor nu omkring nitten år, mycket allvarsum, stent, tyst och kall. Hon var lång ceh smärt till växten och hade vackra, regelbundva drag. Henues svarta ögon skulie varit förtrolland-, om de blott biickat med mindre köld och förekt omkring sig. Antingen det låg i hennes kerskter, eller var en följd af den vård:lösa uppfostran hon erhållit, var svårt att afgöra; men bennes sät var i hg grad frånstötande och ob bagligt. Modren kellade henne la rara (den stolta). Den yngsta, Alegria, var vid sjutton års å der en den behagligaste varelse man kunde tänka sig, en frisk rosenbusse full afde grönaste, mest förtjusande blommor, men även — full af taggar på sin smärta stem. Hon var biunett, finhyllt och rågot blek, sant lien till växten, ehuru utmärkt väl rop oriionerad, ända från den märkvärdigt lilla foten och till det täcka hufvudet. De fina ögonbrynen och långa ögonhåren, svarta