Aftonbladet – 6 juli 1863, sida 3

som innebärande, enligt vär mening, ett starkt intyg om den öfverdrifvet praktiska riktning, som utgör grunddraget i hela hr v. K:s anförande. Det tyckes annars, som om han bort kunna finna mera beslägtade områden aut hänvisa till, än den för juridiken alldeles främmande ingeniörskonsten; ty icke kan det vara hrv. K:s mening att under det hårda domslut, som drabbat Sverges jurister, äfven innefatta dess öfrige vetenskapsmän. Vid det derefter följande påståendet, att universiteterna ännu icke lyckats frambringa någon enda skicklig jurist, hafva vi länge med tvekan och förvåning måst dröja. Hvad innebär väl detta yttrande? Asyftas dermed endast att den unge jurist, som lemnar universitetsboet, icke derifrån flyger ut såsom en fulltjädrad praktiker, så är detta visserligen en sanning, men en sanning af den mest triviala, intetsägande beskaflenhet. Ingen har ännu, oss veterligen, ställt någon sådan fordran på en teoretiek undervisningsanstalt, att den för bildandet af skickliga praktici skulle göra en efter slutad teoretisk kurs tillkommande praktik öfverfiödig, och detta kommer nog icke ens att blifva förbållandet, om hr von Kochs specialskola skulle komma till etånd. Man torde derföre böra anta; att vid detta yttrande icke egeniligen äsyftats universitetets lärjungar, utan snarare de, som ännu närmare kunna sägas tillhöra detsamma — dess lärare. Att emellertid i sådant fall det icke ansetts nog, att ega förmåga af att kunna systematisera vår lagfarenhet samt på ett utmärkt sätt såväl i skrift som i muntligt föredrag kunna framställa det sålunda systematiserade, det torde af sig sjelf vara klart; ÄN våra akademier både egt och önvu ega sådana män, har utan tvifvel aldrig varit hr v. K:s afsigt att förneka. Nu hafva vidare flera af dessa tillika varit använda i olika slag af praktisk verksamhet; i förteckningen på lagberedningens ledamöter finner man t. ex. de berömda universitetslärarenamnen Schlyter och Bergfalk, och sjelf har hr v. K., om vi ieke missminna oss, säsom ledamot af denna, haft vid sin sida den förtjenstfulle, alltför tidigt aflidne professoren Lundell — alla män som gjort universitetet heder äfven på denna plats. Vi draga härutaf den slutsats, att det icke är nog med att ega de förenade egenskaperna af utmärkthet som lärare och vetenskapsman samt dessutom skicklighet i lagstiftarekallet för att af hr v. K. hänföras under benämningen skicklig jurist, utan att han dertill nödvändigt fordrar ådagalagd skicklighet i domarevärf. Om vi nu äfven medgåfve, att en dylik öfver höfvan inskränkt uppfattning af ordet jurist kunde anses berättigad, så inträder likväl det ledsamma förhållandet, att hr v. K:s påstående i allt fall ej håller streck. Det är visserligen högst sällan som de juridiska fakulteternas lärare få tillfälle att egna sig åt domareverksamhet; men när detta någon Bång skett, har alltid resultatet visat sig vara motsatsen af hvad hr v. Kpöstått: Vi vilja med förbigående af andra blott nämna ett enda namn: Calonivs. Hvad denne universitetslärare verkat under den tid han var ledamot af rikets högsta domstol är allom bekant, och ännu utgöra de utlåtanden, hvilka han i denna egenskap afgaf, de oupphunna mönster, till hvilka äfven vår tids pratiska jurister hafva att blicka upp. Redan hans namn är af den beskaffenhet, att det bort tillbakahbålla sådana yttranden, som det vi ofvan citerat. Vi föredraga derföre att tro, det hr v. K:s yttrande i denna punkt blifvit på ett oefterrättligt sätt återgifvet, och på samma sätt vilja vi äfven förklara en annan punkt i anförandet, sådant det framstär i referatet, hvilken innehåller att de som vid universitetet vinnlägga sig om grundliga studier blifva för gamla att duga i praxiss. Det är annars ansedt snart sagdt som ett axiom, att en grundlig teoretisk insigt underlättar inhemtandet af praxis. och det ligger välväfven i sakens natur, att då lagskipningen består i abstrakta satsers tillämpande på konkreta fall, så måste en grundli och omfattande kännedom af de förstnämnda utgöra ett oumbärligt vilkor för att en siktig lagtillämpning skall komma till stånd. Under alla omständigheter hade man haft rättighet att fordra, att den riksdagstalare. som vill opponera mot axiomer, skulle sökt prestera bevisning, ej blott orakelmessiga utsagor. I hvad mån — för att nu öfvergå till den positiva delen af hr v. K:s argumentation — är praxis nödvändig för den juridiska undervisningen? Är ett alltjemt fortsatt åskådande af det sätt, hvarpå lagen vid våra domstolar tillämpas, nödvändigt för att kunna vinna den insigt i rättssystemet, hvilken den teoretiska undervisningen åsyftar att bibringa? De. som påsiå detta, antaga vanligen antingen att deras åsigt är så sjelfklar att den ej tarfvar bevis, eller ock anse de tillräckligt att hänvisa på medicinen samt på den nytta, som för denna vetenskaps studium möjligen ligger i en med den teoretiska andervisningen hand i hand gående praktisk verksamhet. Men om någon jemförelse haltar, så är det otvifvelaktigt denna, För att icke onödigtvis vara vidlyftiga vid vederläggandet af en sats, hvars oriktighet måste inses at hvarje tänkande man, blott hans uppmärksamhet blifvit ledd åt detta håll, vilja vi blott till deras begrundande, hvilka anse förhållandet mellan teori och praxis inom dessa båda vetenskaper vara detsamma, framställa följande frågor. Huru skall man väl förklara, att, under det att den antika verlden i den romerska rätten framställde ett sättssystem, hvilket såväl med hänseende till sina ledande principer, sin inre konseqvens, som ock i åtskilliga delar af sitt speciella innehåll kunnat tjena till mönster för flera europeiska länders lagstiftningar äfven i sednare tider, så har deremot det som samma forntid åtgjort för medicinens höjande till vetenskap varit så godt som intet? — Vi sågo vid den medicinska frågans diskuterande inom ridderskapet och adeln en at vårt eget lands SLiPpoerater, prof. Diiben, ganska försvarligt förlöjliga de vetenskapliga försöken af en Hippocrates, en Galenus, den klassiska tiders förnämste bearbetare af den medicinska vetenskapen; — hvilken kunnig jurist törs väl förhöfva sig öfver en Papinjanus, en Ulpianus, en Paulus? Redan dessa omständigheter häntyda på ett olika förhållande uti dessa båda vgtenskapers behof af det materjel, som det praktiska lifvet lemnar: juridiken hade redan vid denna tid samlat ett sådant, tillräckligt för att deraf bygga ett system, hvilket ännu i våra dagar beundras; medicinen håller kanske på med att samla sitt. Och vidare: huru kommer det sig väl, att då rättsfilosofi — ja, till och med den positiva rättens filosofis — ir ett ord, som ej väcker anstöt ens hos den mest praktiska bland de praktiska juristerna, så vore deremot utan tvifvel medicinens filosofis en vetenskap, från hvilken äfven den teoretiskt bildade läkaren skulle bedja, det han måtte varda nädeligen förskonad? Den nu antydda olikheten i de nämnda vetenskapernas beroende af erfarenheten, röjer sig äfven i den enskilde vetenskapsidkarens ställning till den praktiska utöfningen Sjuksängen utgör den nödvändiga illustrationen till läkarevetenskaens handböcker, sjukdomsfenomenet måste hela sin egendomlighet vara present för läkarens lekamliga öga, såvidt dennes bedömande deraf icke skall sväfva sins blaue hi: nein, och ett kollegium af läkare, hvilka egde att, i likhet med våra öfverdomstolar, på skriftiga handlingar granda sina utslag, skulle föga kunna uträtta till allmänhetens belåtenhet. Nåsot mot den medicinska kliniken svarande befver den blifvande juristen endast i ringa rad; men vill han söka en motsvarighet derill, så finner han denna snarare i studiet af en rikhaltig och väl ordnad prajudikatsamling, än ;enom att hänga öfver ett domstolsskrank. Men om vi nu också, ehuru emot vår öfvertygelse,; skulle antaga att praxis vore för den juridiska undervisningen nödvändig, så kunna vi dock icke inse, att Stockholm kan lemna ett större mått häraf, än hvad universitetsstäderna förmå. Hr v. Koch fordrar naturligtvis icke att al