Aftonbladet – 4 juli 1863, sida 3

ket vilja lefva och verka endast för Ällonc lycka och genom alla möjliga uppoftringai älda bonom hans kärlek; men det andra åter hade jag ett begär att fly bort ifrår honom för att besparas plågan af att hörs honom tala cm sin kärlek. Sådant var mit inre, då jag helt plötsligt beslöt göra el! elut på det ovissa i Allons ställning, genom att bjuda dig min hand. Stefan, om du då svarat ja, hade jag säkert med ens blifvit upplyst om mitt hjertas verkliga tillstånd: men nu sårade ditt afslag min egenkärlek, min fåfinga och mitt hjerta. Under inflytande af dessa bittra intryck gjorde jag mig icke reda för hvad min själ föröfrigt erfor, utan jag gaf Allon rmin hand. Då jag för dig omtalade min förlofning, föreföll det mig ett ögonblick som om jeg blifvit upp: lyst om hvem som egde min kärlek, men i det nästa förkastade jag detta såsom omöjigt. Nej, Allon var det mitt hjerta höll kär. Då Allons och mitt öde voro förenade, gjorde jag på min mors graf det löftet, alt troget älska Jkonom. Det första året a! mitt äktenskap var så solljust och fullt af frid, att jag glömde den makt du utöfvat. Jag kunde då icke fatta, alt det fanns en känsla ännu starkare än den som fästade mig vid Allon. Jag anade icke heller hvilka härda pröfningar som väntade mig och huru illa jag skulle bestå dem. Jag bade byggt på en vansklig grund, då jag byggde på min egen kraft, och jag beräknade icke buru svårt jag skulle 1å att fördraga Allons anfall på min hederskänsla och min stolthet. Mina lidanden blefvo likvål då först rätt bittra, när Ailons svartsjuka väcktes och jag genom den upplystes om beskaffenheten af den känsla, som ifrån barnaåren fästet mig vid dig. Denna förfärliga sanning framträdde likväl icke förr för min