en tillräckligt bred behandling. Bladen hafva nemligen alltför mycket utseende af att vara tillklippta liksom förhållandet är hos en af Rousseaus landskepstaflor, om hvilken jag i det föregående talat. Dock, för att vara fullt rättvis, bör jagt kanske göra änna en anmärkning mot Gude, nemligen den, att han ej sändt mer än denna enda, temligen lilla tafla. August Jernberg, Gefle. Elev af Couture. Exponerar: En Kermesse i Westfalen. Jern berg är af pordiska artister den, som kan. ske bäst förstått stt tillegna sig franska och specielt den eoutureskaZskolans förtjenster. Ehura bosatt i Dässeldorl har han gått en helt annan väg än den, som ulstakas a! denna skola. Koloriten är den starka sida, som ej gerna lemnar honom i sticket, och an erinrar ej obetydligt genom sin makt fver clair-obscuren om Rembrandt. Hans westfaliska Kermesse är en komposition af en så humoristisk uppfattning och spirituel behandling, att den sätter honom vid sidan af Koaus. Munterheten och uppsluppenheten i den framställda scenen meddelar sig ovilkorligen åt åskådaren, som för en. semblen i det hela lätt undertrycker de små anmärkningar ban kunde känna sig böjd att göra mot ett eller annat i teckningen eller mot konstnärens böjelse ait här och der slå öfver i karrikaturen. Johan Löfgren, från Åbo, elev af dysseldorferakademien och Hildebrand, exponerar: Drömmeri. Den tafla, som hr Löfgren gifvit detta namn, framställer för oss en ung flicka, som med händerna fulla af blommor tyckes glömma dessa sina små syskon för att låta tankaraa irra bort i rymden, jag vet ej hvart, men troligen någonstädes dit hjertat visar?. Måbända är ansigtsuttrycket något för mycket sentimentoalt, och man skulle gerna förlåtit den älskliga flickan om hennes drag atspeglat ännu djerfvare drömmar. Taflan utmärker sig för en omsorgstull och delikat behandling. Koloriten är väl icke stark, men der råder en god harmovi emellan färgerna. August Malmström, elev af konstakademien i Stockholm samt af Couture, exponerar: Signe, som bränner sig inne med sina tärnor, när hon ser Hagbart hängas of hennes fader. Malmström, redan länge känd och värderad för sina taflor ur nordiska historien, har äfven denna gång blifvit trogen den genre, åt hvilken han med så mycken värma och kärlek egnat sig. För honom är konsten ej en tom hägring, som endast afspeglar en fantastiskt omgesteltad verk lighet, hon är framför allt för honom den högsta och ädlaste uttrycksformen för de höga minnen, i hvilka den sanna fostertlandskärleken finner sin kraftigaste näring. Få artister bafva hos sig förenade så många af de egenskaper, hvilka bilda den sanne konstnären, som han. Hans naturliga anlag hafva derjemte genom trägna praktiska och teoretiska studier vunnit en mångsidig utbildning, och under ett flerårigt vistande på olika orter i utlandet har hr Malmström beft tillfälle att allvarligt försätta sig in i olika skolors och miästares karakterer. Man är derföre också berättigad att vänta mycket af denne konstnär. aed allt detta kan jag dock ej säga att den tafla han nu utställt, hvarken genom sitt ämne eller dess stränga hållning i epokens stil, är att räkna till dem, som slå an på den franska publiken, hvilken föga eller intet är i stånd att begripa vär gråa foratids minnen och dessutom älskar en klarare färgton än den som Malmström här användt. Bengt Nordenberg, från Blekinge, elev af akademierna i Disseldorf och Stockholm samt af Couture, exponerar: En söndagsmorgon i ett kyrktorn i Sverge. Den af Nordenberg exponerade tafla utmärker sig förjelaktigt för en klar och vacker färgton, och man igenkänder med verkligt nöje vår allmoges friska, nordiska ansigtsdrag hos dem, som på söndagsmorgonen begifvit sig uppi sornet, jag vet nu ej om för att höra den vigda malmen på så nära håll som möjigt eller för att njuta af utsigten. Jag käner visserligen icke bruk och seder på den ort, hvarifrån scenen är hermtad, men uppriktigt taladt finner jag det något eget att det framställda sällskapet se ett gammalt par, tydligen till så hög ålder kommet att nan har svårt att fatta huru de orkat upp tornet samt hvad de egentligen ha att göra ler. De synas mig också mmdre väl plaserade, så till vida eom den stbra klockan vänger fram och tilibaka just öfver deras vufruden, något som dock tyckes hafva ett å ringa inflytande på deras trumhinnor, att nan mäste antaga det de äro stendöfva. I uilmänhet ör hvad man kan anmärka emot Vordenbergs talla just en brist på mimik ch variation i ausigtsuttrycken hos de framtällda figurerna. Emellertid äro förtjenterna alltför öfvervägande bristerna, att jag kulle vilja det mean tillade dessa mina annärkningar en synnerligen graverande betylelse. Christine von Post, elev af Aug. Tiseier, exponerar: Ruth och Noömi; porträtt af L. Frölich, samt porträtt cf baronessan von P. — fröken Posts porträtter behaga mig mindre in hennes Ruth och Naömi, framställda i let ögonblick då den sednare utropar: Dit lu går, dit går ock jag; der du är der vill ag ock varat e. Amnet och situationen iro fulla af poesi och artisten röjer i sin ippfäattning mycken innerlighet, hvarjemte nföråndet vittnar om god penselföring. Det ir hufvudsakligen i teckningen som bristerna igga. Den konstnär som syssolsätter sig ned figurmålning får af inga betänkligheter åta afhålia sig från ailvarliga anatomiska tudier. A.J. 4. of Virgin, Wisby, elev af konstskademien i Stockholm, exponerar: En laliensk gosse, som hvilar sig. Den tafla, hr Virgin exponerat, är målad med omsorgsull och säker hand. Uttrycket af den tröttset, från hvilken den hvilande gossen söker utt återhemta sig, är väl återgifvet, men för vara en italiensk typ är den fram