Aftonbladet – 2 juli 1863, sida 2

Allon, jag eger ej något att förlåta, äfven jag har felat, och jag har lika mycket att afpedja hos dig som du hos mig. Hon räckte honom banden, tilläggande med mildhet: Låt oss här, omsväfvade af min mors ande, räcka hvarandra handen till försoning och glömska af det förflutna, och må vå skiljas utan agg och utan bitterhet till hvarandra. : Allon fattade Gurlis hand, slöt den i sin mumlande: Du vet icke huru svårt jag förbrutit mig emot dig. tJag vill icke heller veta det. Men du måste; ty det enda goda som ännu finnes qvar i min själ är den känsla som fört mig hit, för att inför dig erkänna huru djupt jag förorätiat dig. Gurli, fortfor Allon med upprörd röst, jag var medveten af madame Teverinos komplott, att narra dig från Sverge och hälla dig fången i England. Jag önskade genom denna paderhandiing utan svårighet och skandal blifva skild från dig.4 Allon tystnade och Gurli sade med bitter ton; Jag bedrog mig således icke, då jag misstänkte att du var med i det nedriga försåtet. Ah, Gurli! utropade Allon, tonfallet din röst säger mig att du finner detta vara för mycket att kunna förlåta, cch likväl bönfaller jag. Om du någonsin hållit mig kär, så försök att tillgifva mig de lidanden jag framkallat genom min svaghet att låta endras onda inflytande verka på mitt bandlingssätt. Jag är ju hårdt nog stratgd, då jag, ruinerad och förkrossad geaom följderna af mina fel, står här inför dix, tiggande om förlåtelse, å