Aftonbladet – 30 juni 1863, sida 3

åtskilliga inkomna betänkanden, hvarjemle före drogos några expeditionsutskottets skrifvelseför slag hvilka allesammans godkändes. Ståndet åtskildes kl. tre qvart till 7 e. m. Till frågan om Farmacenutiska Iastitutet. (Slut fr. lördagsbladet.) Det på all konseqvens blottade sätt, hvarpi farmaceutiska undervisningen hos oss bedrifvits och ännu i denna stund bedrilves, fordrar er grundlig pånyfödelse ?) derom äro alla sakkun nige fullt öfverens. Farmacien som vetenskap, el ler rättare som ett på naturvetenskaperna fotad praktiskt yrke, söker bredvid teorien sitt stöd erfarenheten; denna åter vinnes genom experi ment, genom försök, genom öfning. Lika lite -eom en rationel läkarekonst i vår tid låtertänka tl sig utan anatomi och fysiologi, lika litet kan er , Japotekarekonst sägas vara till utan praktiska öf ningar i kemien så väl den syntetiska Bom der l analytiska. Om derföre den farmaceutiska bild. ningen hos oss icke skall urarta till sväfvande ytlighet (slentrian) eller ett dödande lexläseri I måste nödvändigt en anstalt gifvas, der farmaceuten ej blott kan inhemta de vigtiga farmacien grundläggande kunskapsarterna, utan jemväl lära sig att såsom yrket fordrar tillämpa dessa. En sådan läroinrättning, man må nu kalla den skola eller institut, bör (under förutsättning att den farmaceutiska undervisningen tillerkännes medborgarrätt lika med allmänna undervisningen öfverhufvud), enligt hos oss häfdvunnen praxis, det tillhöra staten att upprätthålla, och endast staten är hos oss i stånd att gifva den sin helgjutenhet så att den kan uppfylla sitt ändamål och Llifva en institution af vidsträckt och stor allmän nytta, ty all odling har dess värre, som bekant är, det gemensamma felet att vara dyr, och den blir det i samma mån mer, som den berör de experimentella vetenskaperna. Här erfordras derföre ieke blott lärare i respektive historia naturalis, fysik, kemi, mineralogi m. m., utan jemväl en dyrbar och förgänglig materiel, samlingar af preparater, mineralier, droger, fysikaliska instrumenter, böcker o. s. v. samt dessutom riklig tillgång å råämnen, på det operationerna må kunna utföras i sådan skala att såsom sagdt ett praktiskt resultat verkligen derigenom ernås. — Först då en sådan organisation kommit till stånd, och genom nitiska lärare hin ner verka, kan det allmänna ega fullgiltiga anspråk på en intelligent apotekarekår. Härigenom (vi behöfva väl knappt tillägga det) kan visserligen icke den industriella utvecklingen hämmas, ty intet institut förmår något sådant! Men genom täflan, genom den insigt i tingens natur, genom det tillfälle till öfning och arbete för högre ändamål, som här beredes, stegras tankekraften, tändes hågen för forskning och finner ymnig näring för sin utveckling samt blir omsider lefvande — och dermed födes ock böjelsen för högre sjelfständig verksamhet, ty sådan är den sanna kunskapens makt, den förädlar oss, eller för att låna skaldens ord es wächt der Mensch mit seinen Zwecken4, således ett mål värdt någon uppofiring som vi tro. Också se vi de länder, hvika vi så gerna i åtskilliga andra stycken söka efterlikna, och hvilka befinna sig fullkomligt an niveau med tidens kultur, längesedah hafva tillegnat sig dylika institutioner. Vi Hänvisa till Frankrike, der de farmaceutiska skolorna i Paris, Montpellier och Strasbourg äro de bäst ordnade, till England, som med sin beryktade kosmopolitism äfven inom apoteksvisendet (och för att här blott hålla oss till London) har sin så högst utmärkta School of Pharmacy, till Tyskland och Österrike, der apotekare-examen, den s k. statsexamen, vanligast aflägges vid universiteten, men der flerstädes under ledning af de utmärktaste lärare (Fresenius, Wittstein m. fl.) rikt utrustade privata undervisningsanstalter finnas, hvilka i anseende till den stora freqvensen der väl löna sig, men här skulle föranleda grundläggarens ruin, och vid hvilka farmaceuten sättes i tillfälle att för ett jemförelsovis ringa pris inhemta allt som han i det kemiska facket har af nöden i och för sin konst. Vårt behof afen sådan läroinrättning, som ofvan blifvit antydd, lärer då omöjligen vara miadre trängande än de nämmda kulturfolkens, men ganska säkert . vida större, och det bland annat redan af det. skäl, att vi tyvärr icke ega en enda farmaceutiskt kemisk fabrik, som i något hänseende uthärdar en jemförelse med utlandets, och hvarifrån omfattande praktiska insigter vore i stånd att fortplanta sig. I det föregående ha vi berört farmaciens be hof af. regeneration, företrädesvis ur metodisk och den allmänna bildningens synpunkt. För den uppmärksamme betraktaren låter det likväl ej förneka sig att farmacien eger ännu ett allmänt intresse. Farmacien, i allo rationelt idkad, har nemligen visat sig vara en förträfflig plantskola för dei vår tid af så mycken betydelse blifna tekniska näringarne, och i sjelfva verket finner man i flera länder, der tillgång på teknici ex professo icke saknas, en del de vigtigaste dylika fabriker grundlagde eller administrerade af insigtsfulla farmaceuter. Äfven från denna sida betraktad förtjenar farmacien således ett allmänrare omhuldande. Till stöd för detta omhuldande lägga vi äfven det kända förhållande, att farmacien fostrat så många om naturvetenskaperna högt förtjente män. — Det skulle föra oss för långt, ville vi här närmare anföra alla le farmaciens idkare, hvilka genom sina insigter främjat vetenskapen eller mer specielt närinarne. Vi åtnöja oss med att anteckna de mera elsanta namnen af Justus von Liebig, Heinrich Rose, Jean Baptiste Dumas. Hvad vårt eget kära ädernesland beträffar hafva vi egt den särdees utmärkte; snillrike Mosander, men framförallt förtjenar vår Carl Wilhelm Scheele att i tacksamt minne bevaras, ty om man tar i betrakande den tid i hvilken denne ovanlige man verkade, och de hjelpmedel som då stodu forskningen till buds, företer sig hans skarpsinnigwet och ofelbarheten af de flesta hans iakttaselser i hög grad beundransvärda. Den anpräkslöse, vetenskapen så varmt hängifne, apoekaren i Köping har också öfver vårt land pridt en glans som ingen tid skall vara i stånd att fördunkla. Ensamt detta minne borde vara mpuls nög lill kraftig samverkan för upprättvållandet af en verklig apotekarekonst i vårt land. Medan det förunnas-oss ordet kunna vi slutigen icke undgå att bemöta ett argument, vii ednare tid seit framkastadt emot beviljandet f ett behofvåt motsvarande statsanslag till den a omhandlade institutionen. Man har nemlisen sagt att detta anslag vore förestafvadt af apotekareintresset, och att man nu kunde ha tt motse enahanda propos (den om ett instiut) af handelsintresset. Eu sådant inkast beisar bland annat att man icke förmått eller cke velat genomtränga frågan, ty äfven om potekaren vore blott och bart handlande (och andlande måste han vara) är denna handel af å egen och lifsfarlig beskaffenhet, att den alrig kan ställas i paritet med vanlig handel. Jenna handel, detta yrke måste för att vara berer r— PM Fr — RB MOV KF M RA ) Till denna hörer, att det oafvisliga, allt högJjuddare uttalade behofvet af ökade humaniora hos våra apotekselever behjertas, samt att for dringarne i detta afseende derefter strängt öfvervakas, och vidare att den farmaceutiska primärexamen, hvilken nu saknar sjelfva till stymmelsen af tidsenlig giltighet, förlögges till farmaceutiska institutet. Genom dessa anordningar tillskyndas den farmaceutiska bildnin