diga krig, som historien vet att omförmäla. Det nästan tyckes som om amerikanarne, benägna att göra allting i kolossal skala, äfven velat visa verlden ett krig, hvars proportioner vore sådana, att man hade svårt att fiona ett motstycke dertill. Emellertid synes nu en vändning vara på I: väg att inträffa, hvilken torde gifva händelserna en sådan riktning, att de åter skola tillvinna sig den största uppmärksamhet från Europas sida. Det hittills på den 8. k. Potomae-linien förda krigets historia kan sammanfattas i några få ord. Unionisternaj: ba gjort det ena försöket efter det andra . att framtränga till Virginiens hufvudstad, Richmond, som betraktats såsom sydstatskonfederationens egentliga stamhåll; men samtliga dessa försök bafva misslyckats och unionsarmåer blifvit gång på gång med ofantliga förluster jagade tillbaka från det område der de försökt att intränga. Men oaktadt unionisterna blifvit slagna i de flesta af de drabbningar, som haft till syftemål å den ena sidan Richmonds eröfring, å den andea sidan Richmonds försvar, hafva dock separatisterna hittills icke sett sig i stånd att fullfölja sina segrar genom några offensivoperationer. Ätven deras förluster i drabbnivgarne ha varit så ansenliga och deras ressurser i allmänhet så underlägsna unionisternas, att äfven å deras sida hvarje levererad drabbning måst följas af nåson tids overksamhet. Den sista dusten på ifrågavarande krigsteater var den flera dagar fortfarande drabbning pi Rappahannock flodens södra strand, hvilken blitvit benämnd slaget vid Chancel lorsville, efter en punkt der unionisterna hade sin mest fruktansvärda positioa. Uni onisternas ställning var genom verkställda förhuggningar och uppförda förskansningar gjord så stark, att den kunde anses så godt som ointaglig genom ett anfall i fronten. Separatistöfverbefälhafvaren Lee beslöt också derföre att kringgå ställningen och han anförtrodde det djerfva företagets utförande åt den berömde 7Stenmur? Jackson, som med de tre divisioner, hvitka bildade hans segervana kår, verkställde den avbefallda rörelsen så hastigt och så hemlighetsfullt, att unionisterna, som lemnat sin ställning åt den sidan från hvilken Jackson anryckte alldeles obevakad, ej anade det ringaste förrän Jacksons kår anföll dem i ryggen. Elden på detta håll blef signal för Lee att med hufvuadstyrkan göra ett anfall längs hela fronten och resultatet blef för unionisterna det nederlag, som tvang Hooker att gå tillbaka öfver Rappahannock. Såvidt man kan sluta af berättelserna vill det 85nas såsom om Hookers armå räddades från total undergång dels genom den bestört ning, som uppstod inom Jacksons kär till följ! af befälbafvarens fall, dels genom ett fruktansvärdt oväder, som gick fram öfver trakten och under hvilket unionisterna fingo temligen ostörda fullborda sin reträtt. Försumlighet hos en separatistgeneral uppgifves särskildt :åsom crsak dertill att usionsgeneralen Sedgewicks af 20,000 man bestående kår icke blef tagen hel och hållen. Äfven deona drabboing, utkämpad såsom bekant är i börjän af Mej månad, syntes sälunda komma att lemna ställningen ungefär sådan den var förut. Nu har likväl telegråfen tilltört oss underrät. else derom att Lee med en separatistarmå af 100,000 man gripit till offensiven och börjat sin invasion af de norra staterna. Ena mängd uppräknade platser uppgifvas såsom redan fallna i hans händef. Telgram met tillägger, att Hooker tågat emot honom och att en drabbniog förestod. Denna drabbniog torde komma att afgöra om krigsskådeplatsen nu verkligen, såsom det tyckes vara Lees alsigt, skall förflyttas till de norra staternas område och unionisterna förvand las från anfallande till försverande. Taga sakerna denna vändning, måste Europa med största späoning motse händelsernas utveckliog och i hvad mån de kunna blifva egnade att göra slut på ett krig, hvars ohygplighet endast kan ökas derigenum att det ,numera förefaller snart sagdt o-ntagligt att des än damål, för hvilket nordstaterna egevilizen föra detsamma, nemlisgen för att tvinga sydstaterna till återförening med unionen, nå gonsin kan uppnås. Möjligt är likväl, att Lees framryckande endast är en demonstration, stående i sam band med händelserna på de båda andra förnämsta krgsteatrar, der unionisterna och separatisterna stå mot hvarandra, Såsom bekant har unionisten Grant, efter en serie af väl uttänkta operationer oeh lyckliga fäktninger, lyckats framtränga till Vicksburg och angripa denna vid Mississippi belägna plats äfven från landsidan, hvaremot hans försök att med storm taga Vicksburg hittills misslyckats. Grauts egen ställning hotas emellertid i r ggen af separatistgeneralen Johnston. Den kär denne haft till sitt för fogande har likväl hittils varit alltför svag för att han skulle kunnatvåga ett angrepp. Men blir Johnson så förstärkt, att han kan mäta sig med Grant, hetas denne att blifva tillintetgjord med hela sin armå. Enligt nyss ingångna underrätelser skall den i meilersta Tennessee stående general Braggs verkligen ha detacherat från sin armå trenne divisioner till Johastons för stärkning. Braggs motståndare är unionsgeneralen Rosecrans. De af dem kommenderade väldiga armeerna ha under en längre tid, eller alltsedan den ytterligt blodiga men resultatlösa drabbningen vid Murfreesborough, i overksarahet observerat hvarandra. Om nu Braggs armå blifvit försvagad genom de tili Johnston afsända förstärkningarne, så kunde han ba anledning befara ett anfall af Rosecrans, som förmodligen derigenora blifvit honom öfverlägsen. Det låter derföre antsgå Sig, att Lees offensiva rörelse egentligen har för ändgmål att göra det nödvändigt att åt detta håll taga i anspråk någon del af Rosecrans armåoch såyr Ka Dan 9 KE blan AR fallan