Christianiatidningen Dagbladet innehåller en ledande artikel med öfverskrift: sVår ställning till deu polska frågan, hvilket norska uttalande är af så märklig beskaffenhet och så egnadt att här framkalla uppmärkeamhet och intresse, att vi anse oss böra genast utförligare redogöra för dess innehåll, uppskjutande till i morgon några andra politiska betraktelser, hvilka egentligen voro bestimda för dagens blad. Dagbladet utvecklar först att individens förpligtelse att hjelpa sin nästa i faran äfven existerar för de menskliga samhällena inbördes, samt att denna pligt visserligen är störst der förmågan att bjelpa är siörst, men att den icke upphör förr än det är alldeles klart, att all förmåga saknas. tKnappast har4, heter det vidare, någon värdigare framställt sig med bön om hjelp, äni dessa dagar det polska folket; och det inskränker sig icke till en bön, utan det understödjer den med egna ansträngningar, så stora, att de blott stå i proporuon till den nöd och den orättvisa, som framkallit dem, så stora, att de säkerligen skola bli de sista; ty det är svårt att tänka sig, att nationen, äfven besegrad denna gåpg. skulle ega hopp och kraft qvar. Knappast ekall derföre flera gånger nödropet ljuda från Polen, och det heter: nu eller aldrig! Om Europa nu läter Polen dö, så skall det göra sig medskyldigt i hvad man är ense om att anse som en af de största politiska förbrytelser. Och förbrytelsen skall hämna sig. Det skall bli såsom låge det ett lik emot Europas hjerta, som skall genomisa det hvar gång der rörer sig ett sträfvande efter ljus och frihet. Derefter beröras de ringa utsigter, som förefionas att någonting från makternas sida skall ske snart, för att kjelpa Polen, diplo matiens snäckgång den inbördes atundsjukan mellan England och Frankrike, Österrikes räddhåga o. 8 v. Emellertid bör man hoppas, att den allmänna meningen i Europå skall så småningom drifva regeringarne till handling. Kanske skall Polen ännn en tid bortåt ha blod att offra och då skall bandliogens timma slå och den skall komma äfven för de förenade skandinaviska rikena. Man bör icke inlulla sig i den föreställningen, att vi fullgjort vår pligt genom uttalande af sympatier, genom tal och skålar, genom höfligt förmanande noter till ryska kabinettet. Vi böra på förhand ställa möjligheten af handling närmare för vår blick och undersöka vår ställning till saken äfven från vårt intresses synpunkt. Dagbladet fortfar på följande sätt: En allmän känsla hos Skandinaviens bebyggars betecknar Ryssland såsom vår naturliga fiende, såsom vår arffiende. Ryssland har sannerligen äfven gjort rätt för denna känsla genom under sekler fortsatta sträfvanden efter utvidgning på Skandinaviens bekostnad — sträfvanden, hvilka hafva ledt till Finlands ryckande från Sverge samt inskränkningar af det nordligaste Norges område, och till hvilkas fortgående symptomer icke ens under nuvarande länga fredsperiod har saknpate. Rysslands strätvan efter makt på hafvet, så naturlig hos en Ngn, er nlbe r rbhtn br En