Aftonbladet – 27 juni 1863, sida 2

utitför tydligt uppenbarat dess obestämdhet och osäkerhet. Man erinre sig, att det, vaktadt de nordiska folkens nära slägtskap och den högre enheten i deras utveckling, likväl finnes, liksom ofta mellan syskon, en ej ringa skilnad i deras uppfattning af per soner, förhållanden och tidshändelser. Det dröjande och vacklande, som för mångas. son här i landet sett ut som en slug bekning och djup vishet, kan i våra brödravlks ögon mycket väl hafva liknat politiskt ättsinne och moraliskt armod. sDet är dernäst ett faktum, alt våra granaar hinsidan Sundet hafva mycket svårt för utt förstå den grad af förvecsling,som vära rörhållanden uppnått. Vi sjelfva, som dock iro vana vid att lefva midti den, hafva svårt ör att tränga tillbaka i Syrövlett och räka tt vilse i förhållandena, — Men en sak afva svenskarne med sin goda instinkt ge nast uppfattat, och den är, så länge Danmarks och Holsteins angelägenheter äro sam manblandade, så länge inre danska angeläsenheter kunna göras till (tyska) förbunds ingelägenheter. är det farligt för Sverge att .räda i något förhållande till Danmark eller :kläda sig någon förpligtelse för dettas lugn. Huru önskligt det än skulle vara från vår ståndpunkt, att hafva ryggen betäckt, innan vi skredo till ett afgörande på egen hand, nura omöjligt det än synes att få vår tvist törd till en god utgång på annat sätt än genom ett nordiskt förbund eller en nordisk union, kunna vi likväl icke förtänka svenxarne, att de helst önska denna brännande åga afgjord, innan de sammarknyta sitt öde med vårt. De kunna ej fatta, att de genom ingåendet af ett försvarsförbund sanaolikt. skulle skaffa oss ett afgörande utan krig, och att detta skulle vara för dem vida fördelaktigare, än att bli dragna med in i kriget för vår skull, hvilket de sjelfva erkänna sis svårligen Kiluna undgå. Derföre är en nordisk allians icke populär i Sverge, såframt den ej blifvit det på sednaste tiden, då man på grund af sina polska sympatier och spänningen med Ryssland kanske blifvit mera böjd för att erkänna nyttan at att ba ett ryggstöd. Men råder i Sverge oklarhet om den danska regeringens osäkra riktning och våra invecklade politiska förhållanden, så har dock äfven i Sverge någon oklarhet måst utbreda sig angående svenska regeringens system och planer. Det synes 03s icke sälan, som om i Sverge tvenne strömsättningar förefunnos, ea varm och en kall, eller som om der syftadea i tvenne riktningar, hvilka, utgående från en kanske mycket ringa vrå, efterhand måste aflägsaa sig allt mera från hvarandra. Öfverste Tschernings insinuation (på riksdagen), att svenska regeringen med sina råd skulle velat föra oss ut på glanskis?, var högst otillbörligt; ty dess råd hafva gått i den rätta riktningen, och det finnes icke det ringaste skäl att misstro deras uppriktighet. Men å andra sidan kan den äterhällsamhet, som visals emot de danska försöken till närmande, icke läst förklaras; ty svenska regeringea måste, synes det oss, inse, att under det hon kunde inläta sig på sådana förhandlingar, som föreslagits, uten att derföre våga sig för långt, skulie hon blott genom ått öppna dem stärka den danska regeringens mod och hällning; ander det hon icke behöft binda sig, innan hona ansåg saken mogen, skulle hon kunnat binda danska regeringen vid en skandinavisk politik. Men under det man sålunda tyckes häraf kanna draga den slutsatsen. att svenska regeringen för närvarande icke hyllar någon sådan, tyckes å andra sidan för slaget om mellanrikslagen, inbjudningen till det national-ekonomiska mötet och andra steg just syfta i denna riktning. Det må derföre tillåtas 033 göra en anmärkning. Om man i Sverge vill skandinavismen och endast håller sig tillbaka af fruktan för att komma för tidigt; om man väntar, att stämniogen i Danmark skall bli gynnsammare, viljan allvarligare, svårigheterna färre, genom att man på svensk sida ännou en td förhåller sig passiv och tyst — så kan man mycket lätt missräkna sig och kasta oss ö ver i en riktning, hvilken för långa tiderleder oss bort från skandinavismen. Tiden är dyrbar; konungarnes vänskap och nationernas sympati är gilven; det har länge nog talats och sjungits, famnats och hurrats; ögonblicket måste vara kommet att förhandla om praktiska mått och steg, och skrider man väl till en allvarlig och ärlig öfverläggning, skall man utan tvilvel snart erkänna, att svårigheterna, om de än icke äro få eller små, likväl icke äro större, än att de genom förenade krafter kunna häfvas.? Mes—— toes Parigerhladoen meddela i deasa davar efter