Aftonbladet – 27 juni 1863, sida 2

na att väcka någon anstöt hos politiska vänner och kamrater i vårt broderland; nen det är oss deremot kärt att kunna ställa danska regeringen i ett, om än icke; mycket, likväl gynsammare ljus än man rån andra sidan hittils låtit falla öfver nenne. Man torde derföre erinra sig, hvad dette blad förut upprepade gånger utan någon allvarlig gensägelse berättat, och hvad som äfven är den fullkomligaste sanning, at högstsalig H. M:t konung Oscar i börjat af år 1557 genom ett bref du roi å roiv erbjöd sin vän H. M:t konung Fredrik VIi en allians intill Eidern, hvilken gräns konungen erbjöd sig att hjelpa oss försvars med en svensk truppkår. Tyvärr gjorde: detta vänliga och högsinnade tillbud då br v. Scheele icke blott var Danmarks utrikesminister, utan äfven sin konungs för trogne, och hr v. Scheele, hvilken såsom alla lojala holsteinare är fantast för helsta ten och som, efter det han i September 1856 kurtiserat skandinaviemen, sedan utskickade sin beryktade cirkulärdepesch a! den 23 Februari 1957, deri han hånade skandinavismen som ettungdomligt drömmeri. Hr v. Scheele var icke sen att inbilla sin konung, att detta anbud icke förtjenade emotlagas, hvarföre det på ett hötligt sätt till bakavisades. Men kort derefier (den 3 April 1857) var hr v. Scheele icke längre minister, och geheimerådet Hall fick i uppdrag att bilda ett nytt kabinett. Den svensknorska regeringen var då i Köpenhamn representerad af en man, som visserligen ännu icke var någon stor statsman och ännu mindre någon öfvad diplomat, men som hyste stort intresse för Danmark och ifrigt önskade att befrämja den närmare förbindelsen mellan de nordiska rikena. Denne man — amiral Virgi — underlät icke att gifva geheimerådet Hall kännedom om hvad som skett; men denne sednare underlät att begagna upplysningen, ionan det var för sent, och det kan bil ligtvis tilläggas, att det kanske redan var för sent, då han erhöll den, ty konung Oscars dödliga sjukdom birjade samma vår, och några månader derefter var prins regenten tillsatt och en ny regering bildad. I alla fall vet man icke att hr Hail företagit någonting i denna sak, eller att han tagit något steg i skandinavisk riktning. lörrän under sommaren 1859, då det italieosxa kriget brutit ut. Då lät han fråga i Stockholm, om man vore hugad öfverenskomma med Danmark om en gemensam neutralitetsförklaring. Det är så myc: ket nödvändigare att vi erinra härom, svm vi då gjorde honom orätt, i det vi förebrådde honom icke hafva gjort det. På denna förfrågan svarade grefve Manderström, som under tiden blifvit svensk utrikesminister, att han icke fann det ändamålsenligt utfärda en sådan gemensam för klaring. Det närmaste steget i samma rik ning skedde från svensk sida i början af är 1860, under Rottwetts danska ministåör. då konung Carl XV lät tillkännage sin per: sonliga önskan om en mellanrikslag (om domars utförande) mellan Danmark och Sverge. Ministoren förklarade sig härtill villig och satte genast saken i gång, och och dess efterföljare bragte den till verk: ställighet genom den sednare utkomna lagen af den 13 Juni 1861. Dea danska regeringen hade nu kommit till den iosigt, som fr v. Scheele saknade, att ett nordiskt försvarsförbund vore nödvändigt, och sedan hon beredvilligt gått in på Sverges önskan om den första mellan rikslagen, trodde hon äfven tiden vara inne att åter upptaga den år 1857 så oförsvarligt behandlade frågan. Då geheimerådet Hali i sin konuogs följe uti Juni 1860 besökte lägret på Bonarps hed, öfverlemnade han till konuog Carl egenhändigt ett förslag till en underhandling om ett nordiskt försvars förbund. ,Konuog Carl emottog det, mena man vet icke att något officielt svar derpå ingått; det tyckes som att svenska regerin gen lagt det alldeles obeaktadt å sido. I trota af denna ringa uppmuntran till att försöka närmanden har likväl den danska regeringen under de sedan tilländalupna 3 åren gjort ätskilliga nya försök. Det har utan tvifvel både förfrågats, om man skulle vilja underhandla om en ryntenhet, om ett ömsesidigt tillträde till universiteterna och om en gemensam plan för flouan, ja vi hafva till och med skäl att antaga, om ett slags politisk förbindelse; men ingen af dessa fri gor har varit nog lycklig att vinna den svenska regeringens allvarliga uppmärksamhet, än miadre dess bifall. Mun kan således icke med skäl förebrå den nuvarande danska regeringen likgiltig overksamhet i att försöka närmanden mellan nordens folk och länder, man kan endast beklaga, att dess sträfvanden hittills varit alldeles fruktlösa. Det är naturligtvis icke möjligt att påpeka de bestämda orsakerna till denna otur, men vi må tillåtas uttala ett par gissningar, hvilka vi ej tro vara långt ilråa sanningen. Det synes derföre i högsta grad sannolikt, att danska regeringens hela hållning både gentemot Tyskiand och riksrådet icke kunnat öfvertyga svenska regeringen om, att hon fjort ett sista val mellan södern och norden, att man här (i Danmark) har mod eller lust att sluta sig till brödraländerna så, alt dessa borde uppoffra -nägot för förbindelsen eller ens kunde finna sig uppmanade att allvarligt eftersträfva den. Man eriore sig, att danska regeringen betänkt sig från den 6 November 1858 till den 30 Mars 1863, innan den företog något positift för ordnandet af förhållandena, och att hon under denna tid upprepade gånger framkommit med förslag till helstatens återupprättande, samt att både dess uttalanden i riksrådet och dess diplomatiska skrifter I tagande fullkomligt lugn. Hon betraktade a