Aftonbladet – 26 juni 1863, sida 3

Om embetsmännens pensionering, När man något hört och läst hvad klokt och förnumstigt folk talat och skrifvit om embetsmännens pensionering, så får man den åsigten, att pensionen är en nådegåfva tör utslitna embetsmän, en sorts fattiginrättning, grundad endast på barmhertighet och egentligen en känslo: sak, ett varkunnande öfver den eländaX från statsmakternas sida. Ser man åter på saken, utan att rådfråga annat än sitt eget sunda förnuft, så finner man att det är staten, som bör anse sig lycklig att för en måttlig summa blifva af med för gamla, uttröttade och således på sina platser odugliga embetsmän. Vi se hvad verkan detta bibehållande af de gamla för med sig. Våra kollegier i all ära, vad det mekaniska angår, äro dock alla sådana, att:de ex officio hindra alla reformer; att vänta något initiativ från ett kollegium vore en dårskap. Orsaken är att dess embetsmän alltför sent erhålla pension. De gå der tvungna till fyllda 65 är, således, i vanliga fall, omkring 10 år för länge — klart är att ingen af dessa kan eller vill gå in på något, som i större el!er mindre mån rubbar deras fyratioåriga vana — rubbar slentrianen. När man af slentrianens fujutskampar i hela fyratio år blifvit beqvämt fortskaffad upp till rangens oeh ärans höjd, så vill man ej, som nybegynnare, beqväma sig att gå till fots; man får ej sitta i sin up om man, vill anlägga nya och bättre vägar — och såledea låter man bli. Således blir ingenting af med dem generationen. Den nästa generationen skulle taga i med nya krafter; men den är hvarken ung eller ny, ty gubbarne sitta qvar så länge att den nya ges nerationen hinner att, äfven den, nå gubbåldern innan den får intaga platsen. Det är ett förevigande af gubbaktighet och slentrian att icke i td genom en rättvis pensionsstat aflägsna de för gamla, . Vårt presterskap skulle hafva varit något belt annat än det verkligen är, om biskopar, pastorer m. fl. haft en pensionsstat, så att de kunnat afgå och lemna rum för friska krafter. Nu för. nötas dessa under en nästan hopplös väntan; ty Herren kallar sent sina fjenare till sig, och ändå har presterskapet för sin verksamhet ingen annan gräns än likkistan, och sjelfva enkan låter sköta hjorden under nådåret. Det är hennas pension på religionsundervisningens bekostnad. Man kan under sådana förhållanden icke begra mycket — knappast något. Inom militären är det samma förhållande. Der finnas pensioner, men så låga, att en gubbe ickg kas taga afsked. Han har under sin verksamr,a eriod icke kunnat samla något, och ra, på ålderdomen, då han inga utsigter har att bryta en ny bana, erbjudes han en Pfusion, som är närmast svält. Han. blir såledeg qvar, hindrar avanocemangerna; men är och blir qvar De yngre se det ena håret efter det andra gråna på sitt hufvud ; men gubbarne sitta qvar. Harman då annan råd än att chikanera bort den amle, att intrigera mot honom, huttla och göra honom tjenstgöringen tung? Svårligen, Men är detta rätt mot en gammal officer, som kanske innan de Sunga kamraterna föddes våsade Jit och blod för kung och land. Han rår ej tor att han blifvit gammal och att vederbörande knusslat med en för armens tjenstbarhet så ytterst vigtig sak som att aflägsna de gamla och i sina leder ega unga energiska officerare; men ännu värre är, att man genom detta :knussel demoraliserar de yngre och spränger sönder kamratskapets sköna band. Man låter sjelfva räddningsplankan för krigarens ära ruttna af. Från hvilken sida vi se saken blir det klart att det stora hela (fäderneslandet, folket) för. orar mera än man vill fatta genom detta gubb;ystem, detta eviga fasttjudrande på en plats, som är en oafvislig följd af alltför mycket förIröjda och för små pensioner. För embetsmännen sjelfva är saken temligen ikgiltig. Det finnes ingenting lättare än att itta der man sitter, och kommer riktig nöd uppå, å är man Gudi lof gammai och har en bon trämpor, eom,-styrkta genom läkarebetyg, göra ut permission ej kan nekas. Man får således vermission — och så länge man ej blir yngre och riskare. på ålderdomen, förnyas detta är efter r -och man är i tjenst — utan att göra tjenst; nen så har man velat ha det, och det vore synd tt ej förstå vinken. De flesta förstå den allor tl; och således går det sin gamla gång — et vill säga: det står stilla, med en visa fallen. et att aÅå haklingeg