annan Erigone, dotter af den Ikarios, som först införde vinodlingen i Attika, och om hvilken en versrad förekommer hos Ovidius (Metamor.hos. VI, 125), enligt hvilken sjeltva vinets gud, förvandlad till en vin-. : drufsklase, tiltstal sig hennes kärlek. Vi i kunna icke erinra oss, att någon af antikens skulftörer, så vidt man kan döma af bibehöllna konstverk, behandlat detta fmne; men det är ganska betecknande för den förkärlek, hvarmed man uppsöker alla möjliga ämsen inom antikens sagokrets, att ätekilliga nyare målare con amore gripit sig an med framställningen af denna Engone så t. ex. Jollain, hvars tafla är allmänvare bekant genom J. G. van Millers koppardetick, samt Lyonessren Chavanne m. fl. Hr Cantz.ers staty frreter en ungdomlig. jungfrulig skönhet, men med det uttryck at frisk hfslust och at sund oförderfvad sion lighet, som mån måste tänka sig hos den, som Dionvsos valt till sin älskarinna. I ena handen håller hon den förföriska drufklasen, som fängrsla bennes blick och bedårar hjertat. Det h ia är ett vackert och berömvärdt arbete, som vittnar att den De unge konstnär begegnar sin vistelse i Rom till goua och grundliga studier af anvikens mästerverk. Ett ämne, som i rik mångfald varit behandladt af den antika skulpturen och äfven i det antika måleriet (Helkulanska vägg målningar), är Ariadne på Naxos, ef siD älskare Thesevs öfvergifven och lemnad Bom ett rof åt förtviflan. Då tvenne unga skulptörer hr J. Börjeson (n:r 47) och brC. Å, Söderman (n:r 192) törsökt sig med figurer öfver detta så mycket behand!ade och varierade tems, så torde man närmast få betrakta dessa ur synpunkten af figur-etyder. Hr Börjesons har visserligen den tragiskt värdiga hållning, som plastiken för ett sådant ämne krätver, men hufvudet är en väl stark reminiscens af Niobe. Hr Södermans figur förefaller 088 något maniererad bådeikrop pens hållnivg och i det mater-dolorosa-uttryck å la Guido Reni, som hufvudet företer och som icke är lämpligt för denna Ariadne, som, huru öfvergi ven och nedslagen hon än i detta ögonblick är, dock måste vara sådan, att man kan tänka eg henne framkalla sympati och kärlek hos den glade Dionysos. Den talangfulle unge skulptören hr J. F. Ejellberg, som för närvarande vistas i Rom, har hemsändt tvenne skulpturarbeten, det ena en grupp, den sårade fadren (n:r 89), och det andra en basrelief-fris, gossar, som hoppa bock (n:r 90). Den förstovämnda gruppen består af tre figurer ; i midten den reslige, groflemmade ftadren, som, träffad i bröstet af en dödande lanseller piludd, ännu icke förlorat all kraft, men 1 nästa ögonblick eynes färdig att digna, onder det han instinktmässigt med ena handen eöker stämma det ur såret flödande blodet. På båda sidor stfödjes han af tvenne söner, mera späda och finlemmade ynglingar, den eva med ett visst uttryck af hot och hämdbegär mot fienden, den andra, yngre, biott och bart med uttryck af djup smärta. Gruppen är onekligen väl tåokt och de särskilda figurerna, isynnerhet fadrens, äro utförda med godt formsinne och sorgfälligt studium i detaljerna; men det helå har icke den prägel at påtaglig sanning och helgjutenhet som man unde önska och företer intet af det verkligen djupt gripande tragiska, som man fin ner uti beslägtade framställningar från antiken. Vid br Kjellbergs basrelief skola vi ej länge uppehålla oss; den utgör synligen blott ett uppsluppenhetens intall, som gestaltat sig till en skulpturetyd; såsom sådan kan den vara robg och förtjenstfull, ehuru äfven åtvises, t. ex. den på ett pinsamt fult sätt snedvridna armen på en af gossarne, Nå skilliga stora oegentligheter skulle kunna påot egentligt konstvärde gör den figurrika. risen visst icke anspråk på, liksom konst nären utan tvifvel sjelf är den första att medgifva, att den icke innehåller något estetiskt vackert, bvilket dock antikens mästare så tillräckligt ådagslagt att man kan inlägga i rent gymnastiska bilder. Hr J, A. Mesch, som hittills, oss veterligen, endast arbetat såsom architekt och ingeniör har genom en nu utställd trädoch djurgrupp i bränd lera visat, att han äfven är hemma stadd i skulpturen och en verklig mästare i den genre af skulptur, som hos oss hittilla hufvudsakligen varit representerad genom hr Fornander. Men ser ett rikt och lummigt trädparti uterbetadt med den största och ini det mest mivutiösa på ett verkligen förvånande sätt sig sträckande npatärtröhet. I det väldiga trädets högern topp sitter tjädertuppen och spelar i full extas. På åtskilliga af de lägre grenarne ser man tjäderhönsen komma hoppande, men på motsatta sidan märker man tvenne mårdar komma sakta smygande på andra grenar och lurande på dem, som för de lockande tonerna kanske glömma att vara jå sin vakt mot försåtet. Vi tveka icke att kalla detta arbete förträftligt; det umärker sig genom karakter och sanning i det hela och genom det verkligen fulländade i detaljerna. Vid det fioa och karakteristiska utförandet af djuren ser man lätt, att man her för sig en skicklig zoolog och jägare. Fru Lea Ahlbera har exponerat fyra vaxmodeller till medaljer, som hon på sednare tiden präglat, nemligen öfver konungen och drottningen, excellensen G. A. Sparre och öfversten frih. N. Ericson (n:o 3). De äro utförda med den finess och sorgfällighet, som man är van att finna i hennes arbeten. — Lessings Korsfarare?. Carl Friedrich Lessings första större historiska tafla efter hans utnämning till galeridirektor i Carlsruhe före ställer: Korsfarare, hvilka efter långt kvingirrande i öknen slutligen finna vaiten, och bär sawma ro mantiska prägel som alla denna konstnärs verk.