Aftonbladet – 22 juni 1863, sida 2

Detta är ett lättlöst problem. Man kan härvid aga till föredöme den bestraffning, som för preuska soldaten är den vanliga. Befunnen brottg nedflyttas denne i en stryk-klass, der han loroyadt felsteg kan erhålla kroppsstraff, hvaremot han genom ådagalagdt godt uppförande åter kan blifva ur stryk-klassen uppflytad. Detta har, redan vid dess första sti ände, örsökts vid Nya Elementarskolan i Stockholm och har der visat de förträtfligaste resultater. Under de 7 åren från 18536 till 1863 har aga blott vå gånger blifvit utd:rlad, nemligen första gånsen 1856 och andra 1860; ty den ifrågakommer förr än lärjungen först erhållit enskild varning och sedermera offentlig inför skolans unglom, vid hvilket sednare tilifälle han förklaras nedflyttad i stryk-klass, der han dessutom icke kan straffas för hvarje förbrytelse, utan blott för dan af svårare art. Att rättigheten attistrykklass nedflytta någon ej missbrukas, derför har man en tillräcklig garanti i den omständigheten, utt sådan nedflyttning — äfvensom uppflyttninsen endast kan ske på grund af lärarekollesiets beslut. Vid ifrågavarande läirozerk förekomtner älven bruket af anmärkningsböcker, i bviika lärjunges förseelser antecknas för att selan för föräldrar eller målsmän uppvisas. Detta bestraffningssätt har äfven visat sig ganska välgörande, och bland 300 elever ha i medeltal blott 4.. anmärkningar om dagen bLehöft utdelas, hvilket man väl ej kan anse för någon hög procent, då anmärkning gifves till och med åt den, som kommer blott en minut försent. Man har sett att de elever, som fått någon anmärkning, vanligen funnit det mycket påkostande att i hemmet uppvisa denna, och hvilka invändningar kunna väl då göras mot ett sådant bestrafiningssätt? Är icke denna moraliska bestraffning ör lärjungen vida bättre än att hemkomma från skolan med blått öga eller randig rygg? Lektor Blomstrand ville bibehålla kropps agan, men ansåg att den nödvändigt bör följa omedelba:t efter felets begående. Fara äfven utvisning från lärosalen vara ew lämpligt straff. Bektor Slander delade sistnämnda äsigt. Hvad general Hazelius befarat i fråga om det straff, sum med rektors medgifvande kunde ådömas lärjunge, vore ej så farligt i närvarande tid, då klagomål öfver lärares barbari höra till undantagen. Lämpligaste sättet att förbättra en vanartig är utan tvifvel att söka genom goda råd och förmaningar höja hans sinne. Hvad intörandet af en stryk-klass beträffar, så innehålles redan i skolstadgan ett bud om en sådan neddyttning. Der tillåtes nemligen ingen aga utan föregående varning — Anmärkningsböcker äro att förorda; de bereda föräldrar den fördelen att snart få kännedom om huru gossarnes aktier stå i skolan. Kyrkoherden Ekdahl hade vid ett mindre läroverk i hufvudstaden föranstaltat införandet af Nya Elementarskolans straftmetod, hvilket redan visat sig bära goda frukter. Önskade att nämnde metod blefve öfverallt antagen. Diskussionen blef har afbruten derigenom att af lektor Rabe en redogörelse afgats öfper den af en komit behandlade frågan om utgifvandet af en tidskrift för svenska elementarläroverken. Komitn hade tillstyrkt att antiogen en sådan tidskrift borde uppsättas eller ock att hvarje läroverk borde saga kännedom om den i Upsala redan utzommende t dskriften at detta slag samt, i ändelse denna befunnes deraf förtjent, å densamma prenumerera. I sammanhang bärmed önskade ordföranden, att man måtte bestämma tid och ort ör nästa Jåraremöte, och afgjordes då, att letta skall hällas i Stockholm, 3 år härefter, eller, i fall förhinder då, skuile inträffa, let derpå följande året. At lektor Rabe ippdrogs nu, på förslag af lektor Ablender, tt härför vidtega de första förberedande itcärderna. Då den afbrutna diskussionen härefter åter kom i gång, uttalade magister Hedlund den. asigten, att 19 fall af 10 viunar kroppsaga enast om lärarens moraliska vanmakt att upp-rätthålla sitt anseende. och motsatte sig således !ektor Blomstrands påstående. Biträdde lektor: Ahlanders åsigt om förmaningens välgörande verkan samt general Hazelii om nyttan af am märkningsböcker. Häruati instämde rekt r Massberg, hvarefter: frågan om förmiddagsläsningen upptogs. Lektor Bergendal ansåg att man bör fästa: vigt vid förhållandena i den ort, der skolan är förlagd. Vid Carlstads läroverk äro både lärarne och lärjungarre och mestadels äfven föraldrarne ense om förmiddagsläsningens företräde. Rektor Hossberg delade ej till fullo denna. åsigt och ansåg att läsning både föroch efter-.niddagen borde ega rum. Öfveransträngning fruktade han kunde uppkomma just genom läro-ämnenas hopande på förmiddagen Lektor Atlander hade i Jönköping funnit för middagsläsningen fördelaktig. Lektor Staall ansåg att undervisningen i de lägsta klasserna ej borde börjas lika tidigt på morgonen som i de högre. Rektor Alavder ville bibehålla den gamla ordningen att gå i skolan kl. half 7, men önskade ej mer än 2 timmars läsning å rad samt att man Jutade kl. 2 e. m, hvarjemte han, å lektor Rabes vägnar, tillkännagat att förmiddagsläsving vefunmits i Stockholm ganska lämplig, Expeditionssekreteraren Nordvall talade för den gamla förtelningen af undervisningstiden, enär han ansåg själsarbete 6 timmar å rad alltför ansträngande till och med fär äldre person.er och således ännu mera för barn. Lektor Björling förordade förmiddagsläsningen, men med två timmars uppehåll mellan första och andra lektionen. Härmed afslutades diskussionen, hvarefter: ordföranden professor Carlson förklarade det: Må allmänna läraremötet slutadt, yttrande ervid ungefär följande: Tackade, å mötets vägnar, de lärare, som förs. beredt detsamma, för det tilltälle de förskaffatz lärare från vidt åtskilda trakter att här sar. manträffa. Belöningen för deras härvid n sd. lagda möda är medvetandet, att de derige som svgnat både andra och sig sjelfva. De.vnäst frambars mötets tacksägelse till sekret eraren,, lektor Blomstrand, som med oförtröttadt nit deltagit i dagens tunga och hetta. SjelX tackade tararen mötet på det hjertligaste för ar här tillända!upna dagarne. Det var fjexie gångem han Lhifvit hedrad med samma föstuende som: nu, och huru stort detta vore, kände Ivan djupt. Kärleken tll det gemensamma lallet hade för-agit hans tvekan, huruvida hanrätt kunde fylla sin plats, samt lifvat hans krafter; Läraremötena, länge afbrutna, skola. gu återtaga si gång. Om de, som odla sin, jod eler idka ve. tenskapen, känna behof ar att någor gång sam manträffa, skola ej då de, som od, det ädlast fältet.på jorden, ännu djupare känna behofvas af att närma sig hvarandra, dervid de kagna finna r på de många frågor, dem hvarje nitisk lärare bör göra sig. Läraremötena kupa uträtta mycket. De kunna ej organisera, ej go stifta; men de kunna mera: de kunna sp..; upplysning, utså frön, stadga en öfvertyHäruti ligger för lärarne en tillräcklig ning att följa kallelsen till ett sådav Hvad det nu afslutade beträffade, så I ren öfvertygad om att det verkat och vore tal