Aftonbladet – 18 juni 1863, sida 2

nångfald af läroumnen; eller, om det gifves något slag f mångläseri, hvilket kan och bör såsom valberättigudt örsvaras, hvari består då detta? Rektor Aspling, som begärde ordet, trodde ej tt öfveransträngning nu lör tiden förekom i kolorna, och ansåg enligt egen erfarenhet att let ej vore så farligt med mångläsningen. Likäl förmenade talaren att något i detta afseende vorde tillgöras; men någon hjelp för hvad man fverklagade kunde ej vinnas genom att taga vort ämnen, utan genom att mera rationelt grup era dem. Besvaringen af denna ifråga ansöig alaren för öfrigt stå i sammanhang med 8:de rågan, hvilken lyder sålunda: CHvad är att säga om det förslag till lärover sens systematisering, hvilket finnes infördt i Tid11 skrift för Sverges Läroverk, särskild den dellpn leraf som törer tillämpningsskolornas förbåjlanI. le till elementarläruverket? I detta framhålles gruppering af läroämnena såsom förhindrande 1: mängläseri och grupperingen synes också der1es vara riktigare bestumd. Hvarje läroverk I. bör vara ett lör sig afslutadt helt. Detta är nu :j ej fallet. — De lägre läroverken tillfredsställa! ör öfrigt nu ej behofven vid någon kommun. j1 Den tillåtelse regeringen lemnat dessa Hiroverk lj; stt utsträcka deras verksamhet trodde talaren s innebar ett erkännande af att desamma ej åtln ungdomen skänkte den bildning, hvarpå komi muren kunde göra anspråk. Såsom ett exem-l1j: pel på sannihgen af denna sats anförde talaen iq att man i de lägre läroverken blott i den hög-1y sta klassen läser latin. Följden häraf blir attl; de ej få läsa detta språk längre än ett är, tillla hvad fromma kan man väl lätt tänka sig. Detta. vore ändock ej så farligt ifall man kunde på-ls ikna mera förstånd hos föräldrarne; men van: ( ligen går det så att dessa äro belåtna med sa-ly ken och treste sig med att de barn få läras sig lika mycket som andra. Talaren hemställde i dessutom om ej 2:sta frågan borde ställas ii, sammanhang med den 20:de. 5 Ordföranden anmärkte det intet hinder här-1 s ö 8 5 utinnan behöfde möta. ; Exp. sekreteraren Nordvall. Meningen medi mångiäseri är ej svår att bestimma, det är att man läser för många limnen, ej för mycket. Det är dock lätt att visa att om ämnena inskränktes till 3 å 4 skulle de vara för tå för lärjungarnes bildning, som är ändamålet med undervisningen, Frågan är nu: kan mängläseriet verka till tör stora ansträngningar. I detta afseende torde bemärkas att om en mängd ämnen förekomma, måste de omvexzla temligen ofta, och omvexlingen gör att trötthet icke så fort läter känna af sig, om om man skulle sysselsätia sig med ett enda föremål, vare sig att det gäller ew fysiskt eller inteliektuelt. Deremot om läroämnena äro för många medföra de den olägenhet, att framstegen blifva successivt allt för små, emedan tiden för hvart och ett är för kort; men om lärotiden icke allt för mycket splittras, utan lärjungarne hinna att tänka ut sin tankegång, innen den afbrytes, är faran icke så stor. Såsom ett exempel kunde talaren anföra att hun såsom student hade en lärjunge, klen till kroppen, hvilket äfven inverkade på hans intelligens, och med denna gjorde talaren det för att läsa 10 å 15 minuter ett ämne, derpå öfvergicks till ett annat, hvarpå användes likaledes 10 å 15 minuter, och så kunde hållas på 1 å 2 tummar, utan att lärjungen deraf led något men, utan tvärom blef starkare, hvilket naturligtvis ej får tillskrifvas metoden, men åtminstone visar att den icke var skadlig, ty inom 2 år var han i afse ende på kunskaper och intelligens bland de utmärktare talaren känt. Såsom ett annat exempel ville talaren anföra att man påstår att tidningsläsning icke är ansträngande, och detta komner sig du deraf att innehållet är så omvex lande. Talaren ville icke påstå att en såden litteratur medför grundlighet, men ansträngning vore icke den närmaste följden af mångläseri. Der detta bedritves i någon större grad, leder det till ytlighet, ty om grundlighet i vetande beror derpå att man känner grunden till de satser man med minnet fattar, och om denna grund lighet utvidgas derigenom att jag kan draga ut följden ur premisserna, så är det klart att det icke kan vara nyvigt att tänkegängen ofia afbrytes. Således är ytlighet i vetande den egent hga följden af mångläseri. Vill man komma detta rätt på spåren, så bör man undersöka hu vuvida för ett ämne så ringa tid är anslagen, att icke något väsentligt kan uträttas, och lärjupgen icke kan göra ett verkligt framsteg för hvarje dag. Gör han det är faran för ytlighet förebyggd En annaän synpunkt är att koncentrera undervi mngen, och det är önskvärdt att de koncentrera sig kring ett starkt centrum. Af de ämnen som nu förekomma i allmänna undervisningen finnes k: appt något enda som är likgiltigt tör bildninsen, och deras ordnande bör vara harmoniskt. et är mindre fråga om utt utmönstra. Professor Andersson. Ämnet är af så stor vigt att det kpappt öjligt uttomma det vid mötet. Talaren instämde i expeditionssekreteraren Nordvalls åsigter angående mångläseriet, nen vilte dock framhålla att det funnes ett an: nat begrepp fästadt vid ordet mängläseri, hvil ket vore det allra vigtigaste. Olämpligt vore alt utgallra nägra ämven. Emellertid äro såväl den gamla som den nya elementarbildningens målsmän lika sega och svårigheten vore åerföre stor i detta fall. Talarens åsigt vore emellertid att de öfverklagade svårigheterna skulle upphäf vas ifall man iaktioge tillbörlig variation emellan ämnena äfvensom deras systematiska gruppering. Frågan vore emellertid hvad som i elementarläroverken borde läras. Jo, elementerna i vetenskapernas olika grenar. Derföre borde den framställda 21:sta frågan : Kunna eller böta några af nu till elementarundervisningen hörande läroämnen från densamma uteslutas — be svaras med nej, men deremot kunde det ej nekas att man läste för mycket af hvaije ämne. I den skota der talaren läser företogs för någon tid sedan en revision sf läroämnena. Direktionen ålade då lärarne att noga betänka, hvad som hörer till elementarstudier. Så hade skett och följden deraf blifvit att läroämnena mycket förkortats. Sålunda läser man nu t. ex. ej hela kyrkohistorien. Lektor Elomstrand hade med tilltredsställelse sett att ett ämne som för sju år sedan ansågs som en lifsfråga för Göteborgs elementarläroverk nu af flera läroverkskollegier blifvit väckt. Atskilliga andra frågor på programmet stode med densamma i summanhang. Hvad särskildt beträffade denna trodde talaren att man, för att upphäfva klagomålen härutinnan, nödvändigt burde belt och hållet skilja emellan den lärda och den reala linien. Man bör i första rummet fråga sig hvad som tillhör elementarbildningen elier ej. Bör man väl i unga år lära allt hvad den mognade mannen behofver känna? Nej. Målet för såväl den lärda som den reala skolan är uppfostran. Det enda är nödvändigt,