BEoniestände. Biskussionen i låroverksfrågan. 1:sta punkten af betänkandet afhandlar tvenne af Jonas Andersson ach grefve Björnstjerna väekta motioner. Den förstnämndes, gående ut på att första och andra klasserna vid elementarläroverken måtte till folkskolan öfverflyttas. Grefve Björnstjernas motion afser att sätta hela undervisningen i ett sammanhängande system från och med folkskolan till och med universitetet. Råda dessa motioner hafva af utskottet blifvit afstyrkta. Jonas Andersson yttrade att rent praktiska skäl föranledt hans motion. Visade med skolstadgan i handen att folkskolan till och med omfattar flera läroämnen än de tvenne lägsta elementarklasserna, om tyska språket uppflyttas till den tredje klassen, och då det finnes många folkskollärare som i undervisningsförmåga gan ska väl kunna täfla med lärarne inom elementarläroverkens lägsta klasser kunde talaren icke inse att det skulle kunna medföra den ringaste skada att bifalla hvad han i sin motion föreslagity utan förmodade han att detjtvertom skulle vara gagneligt, emedan genom en sådan förändring folkskolan skulle bli gemensam för alla klasser och derigenom komma att omfattas med mera intresse än nu, hvarjmte den mäktigt komme att medverka till ståndsoch klassskilnadens upphäfvande. Som talaren dock icke vågade hoppas att hans förslag nu vunne framgång, önskade kan blott att ståndet måtte med ogillande lägga utskottets beslut till handlingarne, för att dymedelst visa att ståndet godkände den af motionärerna uttalade principen i fråga om folkskolans förhållande till elementarskolan. Mengel var af den åsigt, att man ej borde ställa anspråken på folkskolans lärare för högt, synnerligast medan de äro så klent atlönade som nu är fallet; förordade bifall till utskottets förslag. Svenså instämde i allo med motionären och emiss. ick önskade att folkskolan måtte fortfarande blifva ett helt för sig och icke en förberedande skola för elementarläroverken, och ville alltså bifall till betänkandet. Heurlin förklarade att han, som inhemtat sin lärdom vid sin moders spinnrock, icke vore kompetent att döma i denna sak; men i förlitande på Lönnberg, hvilken han i detta fall ansåg för en auktoritet, förordade han bifall till utskottets mening. Jonas Andersson och Rosenberg förändrade härefter sitt yrkande om ogillande af beslutet till återremiss. För denna utgäng yttrade gig vidare Nils Pettersson, Nyqvist och Gustaf Johansson. Jöns Persson erkände principens riktighet, men trodde frågan vara för tidigt väckt; dock ville han ej motsätta sig en återremiss. Hedström och Lekberg talade för bifall till punkten. Voteringen utföll, som nämndt är, med 37 röster för bifall och 34 för återremiss. Vid föredragande af4:de punkten, uttryckande den åsigt att i allmärket lärjungarnes antal vid eit elementarläroverk icke bör öfverstiga 400, talade Lönnberg och Mengel för bifall, hvaremot Rosenberg, Nyqvist och Östman yrkade afslag, hvilken sednare mening äfven vid voteringea segrade med 58 röster mot 9. 5:te punkten, om beräknande af en elementarlärare för hvar 30:de lärinunge mätte äfven särdeles motstånd från P. Å. Larsson, Gustaf Johaosson, Nils Pettersson och Jonas Andersson; men försvarades af Lönnberg, Menvgel, RundLäck, August Carlberg, Hallström och Hedström. Rosenberg föreslog en återremiss i den syft-! ning, ast den af utskottet uttalade åsigt blott päde komma att gälla för de högre klasserna, rån och med tredje, emedan en lärare vid de tvenne lägsta ganska väl kan undervisa fler än 30 lärjungar, då en folkskollärare i samma mnen får undervisa ett, ja till och med två undra. I denna åsigt förenade sig Svensen. Punkten återremitterades med 48 röster mot 10 Rosenberg hade aldrig kunvar trö alt Ifrägavarande motion skulle piifva så afspisad. De skäl tskottet frumdragit äro sökta, hvaremot fördeJagne utl det framställda förslaget äro betydligå och af utmärkta lärare erkända och visordade. Vidare yttrade talaren att de tvenne lägsta klasserna inom elementarläroverken icke äro att anse annat än som folkskolor, dit stadsboerna skicka sina barn, emedan det är litet förnämare att gå i elementarskolan. Talaren slutade med at helt och hållet instämma i Jonas Anderssons förslag, hvilket, om det blefve antaget och folkskolan på samma gång befriades från alcdarierna, onekligen skulle betydligt lyfta den sednare, Lönnberg ansåg förslaget utgöra en framtidstanke, som för det närvarande icke kan realiseras synnerligast derför att icke alla folkskollärare kunna meddela den undervis som erfordras i elementarläroverzens första och andra klasser. Medgai att den ifrågasatta förändring2a skulle Kunna blifva en besparing för siatem, men icke för den enskilds, sen måhända i brist på fullt dugliga folkskollärare komme att behöfva anita piivat undervisning. Utan att i al godkinna motiveringen traäde aiaren Uock att utskottet icke kyngat komma till anhat resultat. i C.A. Larsson byllade till alla delay Jonas Anderssons åsigter ; ansåg det vara ett slöseri att använda flosoäemagistrar till den undervisning som förekommer i elementarläroverkens tvenne lägsta klasser och yrkade återremise på den föredragna punkten, under förkoppning ätt den möjligen kunde vinna framgång. i:de punkteg, rörande grekiska språket, äter. remitterådes Då framställning af Mengel, under uttryckande af den åsigt, att åtminstone grekiskan måtte upphöra sw varå obligatorisk. I fråga om utestutandet från elementarunde visningen af hebreiskan, filosofi och dogmatik. yrkade Mengel bifall till de hävora väckta för slagen, hvaremot Lönnberg talade för utskottets örslag, hvilket tillstyrker dessa läroämneng qvarstående , och understöddes häri af Almqvist, C Å. Larsson och Anders Gudmunsson, Utskottets förslag godkända. SS Punkten om kioppsågans bibehållande vi folkskolorna och elementarläroverken, med undan: tag för sjette och sjunde klasserna, motsvarande hvad som fordom menades med gymnasister, föranledde en liflio dehatt hvaäarnnder a