Aftonbladet – 12 juni 1863, sida 2

upptaget, skulle naturligtvis icke kapilaernas användning och efterfrågan (hvaraf äntan bestämmes) vara så stark som den ir, och allra minst skulle, utan en dylik elydlig, ja, man kunde väl stundom säga, skälig vinst, industrien ofta kunna härstäles — till föga fromma för det allmänna — vedrifvas i en så liten skala, alt sådantianIra länder skulle vara en omöjlighet. Jag mäste anhålla om ridderskapets och delns tillgift, att jag så länge tager dess id och uppmärksamhet i anspråk, men sasen är så vigtig, och frågan är så mångsilig, att jag nödgas behandla henne med nåson utförlighet; och då densamma icke alenast innefattar grundsatser, som beröra andets vigtigaste intressen, utan ock, såsom jag nyss yttrat, efter min uppfattning, utgör en verklig civilisationsfråga, så tror jag icke heller, att de ögonblick vi deråt egna, kunna anses illa använda. Jag skall emellertid bjuda till, att vara så kort som möjligt, och jag öfvergår nu till den, i början af mitt yttrande. antydda afdelovingen af motsidans iargumenter, com gå ut derpå, att det är nödigt och nyttigt, med afseende på landets ekonomiska ställning, att genom inskränkningar i den utländska handeln söka minska förbrukningen af främmande produkter. Den ofta omnämnda reservanten yttrar i detta hänseende (pag. 80): att för sig sjelf betraktad är den satsen onekligen riktig, att man bör köpa, der man erhåller bästa priset, men vid ordnandet af ettlands ekonomiska angelägenheter får man, efter min förmening, icke tillämpa abstrakta satseri vidsträcktare mån än de finnas passa in med i öfrigt för handen varande förhållanden.? Jag sväfvar här i någon ovisshet huru reservantens uttryck angående ordnandet? af ett lands ekonomiska angelägenheter räteligen bör förstås. Menas härmed ordnandet af statens finanser, så bör enligt min tanka i detta hänseende tillses: attskatterna ej äro för mycket tryckande; att de på lämpigaste sätt utgå och uppbäras; att de äro rättvist fördelade, samt slutligen framför allt att de med sparsambet och klokhet användas. Jag tror icke att mot statens finansrvaltmng i dessa afseenden några väsentiga anmärkningar äro att göra. Menas deremot (hvad jag sålunda måste antaga) med landets ekonomiska angelägenheter summan af de enskildas, eå är, enligt mina åsigter, allt förmynderskap i detta fall rån jagstiftuingens sida ej blott kraftlöst och overkställbart, utan derjemte obehörigt och onödigt. Enskilda kunna missbruka sin frihet atl råda öfver sig och sin egendom, men inom lagens gränser får denna frihet derföre icke inskränkas. Den, som vill i oförstånd och lättsinne förspilla sin och de sinas ekonomiska välfärd, han kan derifrån icke hindras, minst genom några vanmäktiga tullbestämmelser; och för mängden är dessutom hvarje sådant band, äfven om det kunde påläggas, fullkomligen öfverflödigt. Sjelfbevarelsedriften är i detta fall som i andra tillräckligt stark för att afhålla menniskorna från att förstöra sig sjelfva. Man behöfver icke befara, att dei allmänhet skola ruinera sig, lika litet som man behöfver frukta att de i massa skola taga lifvet af sig, såvida ej vakter utsättas, som derifrån skola förbindra dem. Slutligen bar den värde reservanten, såsom en klok general, behållit en kraftig hjelptrupp till reserv, eller, med andra ord, ban har, såsom en erfaren och skicklig skriftställare, sparat en af hufvudpunkterna till sist, för att såsom det yttersta, afgörande argumentet användas. Det torde likväl tilllåtas mig att 1å följa honom äfven in i denna, den sista af hans förskansningar. ram gen rkt den omstänka Jåa blifvit ksbankens och Mi ning till ett b-lopp af mer än 150 millioner riksdaler, silfverförrådet i rikets ständers bank likväl icka ökats, utan till och med är mindre ön vid realisationens början; och han förmenar härigenom vara klarligen ådagalagdt att hela det indragna kapitalet blifvit konsumeradt. Ty, säger han, hade nu ej dessa invisningar tagits i anspråk af dem, som haft utländsk gäld (för import) att betala, så skulle väl valutan för invisningarne eller skuldförbindelserna (hvilketdera man vill) inkommit i landet i form af ädel metall, som ingått i banken för att utbytas motrörelsemedlet sedlar, då väl ingen importerar silfver för att skrinlägga det och göra det ränteläst.? Här ser man således den åsigt på duet besfämdaste uttryckt, att (under de förhål; landen, som anses önskliga) borde alltid de kapitaler, som af en eller annan orsak tillflyta landet, åstadkomma en tillökning i bankens silfverförråd? och sedermera under form af rörelsemedlet sedlar? spridas i landet ; och när detta icke inträffar — något som jag skall söka visa icke kan ske — så betzalk: tas sådant såsom en böget bekymmersarg omständighet, : Om ackså ea dylik uppfattning af rörel semedletst natur och vilkoren för dess til) växt redan i och för sig måste förekorama besynnerlig, så kan jag dock icke ueka, att hvad som mest väckt min förundran är att det varit från en of herrar fUllmäktise i banken som denna frams living nu utgått, Mig synes deremot klart — och jag hoppas kunna göra detta klart äfven för andra — att bankens silfverförråd samt det för rörelsens bebof erforderliga bytesmedlet, sedelstocken, normalt betraktad, är beroende af helt andra förhållanden, än den tillfälligheten, att ett utländskt lån upptages, eller att af någon annan anledning ett kapitalin SN ges i landet. Silfret, liksom hvarje annan handelsvara, rättar sig efter bekofoet. Men behofvet af silfver beror naturligivis på dess användande, och silfver användes icke mer