Aftonbladet – 9 juni 1863, sida 3

j Rättegångsoch Polissaker. Stjernsvärdska målen. Vi lemhå i deg eh närmatb fedbgörelse för det hufvudsakligaste at den ransakning, som sistlidne fredag hölls vid Sollentuna häradsrätt, förabde ifråzavarande brottmål. RansaktiingeH leddes al ordinarig domhafvanden, häradshöfdingen Åbentus. Först påropades målet mellan makarne Almdqvist, kärande, hvilka i rättegången nu som förJät biträddes äl tagister U. CO. A. Sjöberg, samt majoren M. Stjerhsvärd, svatande. Majoren företrädde, Atea af sitt fättegånigs: biträde, kanslisten E. A. Hjertström. . Bedarl majoren, såsom vi förut omnätont, förklarat att han ansåg det dothstolehs Veslut, Hvarigenom han blifvit ålagd personlig inställelse, olagligt, yttrade han med hög ton ungefär följande, som han önskade få till protckollet antecknadt: Jag har aldrig fruktat strid eller att träda mina fiender under ögonen, hvilket jag visäl änder min 40-årlgå tienstemannatid. Jag fruktar icke heller nu att uppträda, för att till: bakavisa de anklagelser, som mot mig blifvit gjorda och hufvudsakligen tillkommit genom A. C.2) Sjöbergs åtgöranden. De nidskrifter, pressen slungat emot mig, fruktar jag lika litet. De skandaler, hvartill den gjort sig skyldig, besanna blott den store Franklins yttrande, som jag anser fullkomligt riktigt, att ingen fri press bör finnas, utan i fembre. d med en fri käpp. fter denna tirad vände sig majoren till Aftonbladets referent, som han säg göra sina anteckningar, samt yttrade med hetta: Herrn behöfver icke stå der och skrifva, för att port tera och. utmäla mig i tidhingen. Jag skall ge herrn mitt porträtt. Ordföranden (afbrytande). Jag får fästa majorens appmärksamhet på, att majoren går alldeles utom saken. Här hafva vi icke att skaffa med hvad tidningspressen skrifvit om hr majoren, utan här är majoren tilltalad och stämd af makarne Almqvist för våld å deras personer. Har majoren talat ut? Majoren bej:kade detta, hvarefter kärande ombudet förklarade, att han ansåge den af majoten hu gjörda invändningen, netnligen att han ej behöft ingå i svaromål, vara försent framställd, alldenstund majoren förut svarat i saken, och domstolens beslut rörande hans personliga inställelse vore laga kraftvunnet. Hr Sjöberg tillade att han för närvarande icke såge riksdagsmannen eller gentlemannen, utan förbryta ren, som här stode tilltalad i ett brottmål af urbota beskafienhet, och det skulle, förmenade ombudet, stå bra illa till med rättstillståndet i vårt land, om ej en sådan person som majoren och riddaren Stjernsvärd äfven kunde nås af lagens arm. Hvad anginge majorens insinuation tfnot honom, ombudet, eller alt han skulle hafva tillställt rättegången för att skandalisera majoren, så ansåg sig hr Sjöberg utan alla genmälen kunna lemna den saken åt allmänhetens bedömande. Dessa anmärkningar bemöttes af hr Hjertström med den förklaring, att 78 8 riksdagsordningen, med afseende hvarpå högsta domstolen nyligen gifvit en klar och tydlig tolkning gehom det utslag högsta domstolen afkunnat med hänseende till justitiarien Rosn, utan gensägelse lemnade full befogenhet åt den af majoren gjorda invänd ningen, och hvad anginge hr Sjöbergs svassande tal om de grofva förbrytelser, hvartill majoren skulle ha gjort sig skyldig, enligt kärande ombudets förmenande, så bevisade detta ingenting annat än att ombudet saknade insigt i lagar och författningar samt tjenstehjonsstadgans föreskrifter. Majoren, som, oaktadt redan erhållen tillrättavisning, tycktes ha föresatt sig att inför tingsrätten vid Barkarby rätt grundligt gifva luft åt sin förbittring mot tidningspressen, kom nu åter in på talet derom, hvarvid förföljelserna mot honom blef det tema som ånyo varierades. Hufvudsakligen riktades hans anfall mot Aftonbladet, som af honom titulerades för skandaltidningen -Jag säger med flit på det bladets referent må höra det — yttrade hr majoren med imponerande stämma — skandaltidningen Aftonbladet! — Majoren tillbakavisade för öfrigt ännu en gång beskyllaingen att hans uteblifvande från tinget vid föregående tillfällen härledt sig af fruktan, och förklarade sig hellre vilja låta stänga sig inom lås och bom än han gjorde sig saker till någon feghet. Ordföranden afhörde en stund mycket tålmodigt majorens förnyade utflykter utom ämnet; men fann sig slutligen föranlåten afbryta honom samt erinra honom om rättegångsordningens föreskrifter. Sedan man nu ändtligen kommit in på sjelfva saken, inlemnade majoren en skrift till rätten, hvari han fortsatte sitt vid förra rättegångstillfället framställda yrkande om att få åtskilliga personer hörda öfver vittnesattester, som förut blifvit inlemnade. Några vittnesförhör kunde nemligen icke ega rum vid förra tinget, enär mäjoren då uteblef. De åberopade personerna voro stathustrun C. Wirström och hennes man, drängen C. E. Nyberg, betjenten S. A. Svantesson, f. d. fanjunkaren Gyllenpalm och mam: sell Mansnerus. Med mamsell Mansneri hörande afsåg majoren att förringa trovärdigheten af ett å kärande sidan förut hördt vittnes, pigan Christina Svenssons, utsago. För sådant ändamål uppgaf majoren, att mamsell Mansrerus, som för tillfället vistas hos majoren, skulle hört hönspigan Christina Svenson säga, att f. d. fahnjunkaren Gyllenpalm, hvars åtgöranden i detta mål, genom föregående referater, äro bekanta, skulle hafva förmått Christina Svensson att vittna i strid med sanningen. Hr Sjöberg bestred Mansneri hörande, likasom majorens yrkande att tå nämnde Christina Svensson och ett annat förut å kärande sidan höråt vittne, Hedda Jonsson, ånyo afhörda inför rätten, sedan de fö ut blifvit ålagda att inställa sig hos sin själasörjare för att undervisas om edens vigt. För att belysa alla de intriger, som majoren förmenade hafva blifvit anlagda mot honom i detta mål, förde han talet på fanjunkaren Gyllenpalm, såsom varande originen till hela målet, och såsom den der hvilken i samråd med kärande-biträdet skulle tillställt skandalen, för att afpressa majoren penningar. Angående nämnde Gyllenpalm få vi ur föregående referater erinra om, att han till rätten först ingaf en vitt nesattest, hvari han vittnade mot makarne Almqvist och till majorens fördel; men sedan genom en andra vittnesattest återkallade allt hvad han sagt i den första, under uppgift att denna blifvit honom aftvingad af majoren. Båda attesterna äro diametralt stridande mot hvarandra. Majoren sökte nu ådagalägga, huru nämnde personage varit den egentliga ledaren föratt ) Titeln magister eller epitetet herrt begagnades icke, utan använde majoren under hela förhandlingen den metoden, att hastigt efter hvarandra uppnämna initialerna af kärande biträdets förnamn, likväl i omkastad ordning, tydligen i afsigt att dermed åstadkomma en ordlek, hvilket vi här påpeka såsom synnerligen betecknande för majiorens sätt att